Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Gammal rysk korruption blir pinfärsk svensk

Gogols Revisorn lite för rolig för att samhällskritiken ska bita

Publicerad 2023-02-12

Emma Mehonic med trogen kamrat i Gogols ”Revisorn” på Stockholms stadsteater.

Ämnet för Nikolaj Gogols komedi Revisorn från 1836 förblir aktuellt. En statlig inspektör förväntas besöka en liten kommun och stadens korrupta pampar får stora skälvan. De lismar och smörar och det tycks gå vägen. Först när den verklige inspektören annonserar sin ankomst inser de förväxlingen: de har mutat fel man. Synden kommer ifatt dem.

Förra gången Frida Röhl satte upp pjäsen riktade hon udden mot fifflet i Göteborgs kommun. Det var 2015 på Röhls hemmascen Folkteatern och Magnus Lindman stod för manusuppdateringen. När Röhl-Lindman nu återvänder till dramat har vi just fått veta att Sverige sjunker på korruptionsindexlistan. Korruption har blivit en nationell problematik.

De högresta speglarna i Carina Backmans glittriga scenografi talar sitt tydliga språk. Länge är speglarna vända mot publiken, men vid kvällens slut snurras de runt. På baksidan: Hieronymus Boschs senmedeltida helvetesmålningar. Girigheten har ett pris för oss alla – juridiskt eller vid domedagen.

Skakande? Knappast på djupet. För denna komedis ”problem” har väl alltid varit att den är för drastisk och rolig. Hur ska vi hinna tänka stora tankar eller relatera till våra egna lögner mitt i denna farsartade karusell full av uslingar?

Magnus Lindman har effektiviserat galleriet till tio roller och låter replikerna gnabbas skojigt med originalet. När rollfigurerna ska ställa upp sig efter ”rang” blir det kaos: ”Vi har ju inte rang, vi lever faktiskt inte i Ryssland på 1800-talet”.

Peter Andersson spelar sjukhuschefen Steve Binjuré med oljig röst, gul tupé och matchande offerkofta. Hans uppblåsta sjukhusbygge liknar Karolinska. Björn Kjellman och Katarina Ewerlöf spelar det misstänkt nyrika paret Föhn, hon rivig präst och den enda kvinna som maken, kommunpampen, inte vågar mobba. Till den inre kretsen hör också Linus Troedssons pojkige ”säkerhetsschef” och Lisa Lindgrens skolchef som låtit byggelever lägga om sitt tak.

Ensemblen åmar sig briljant där på gränsen till nervsammanbrott. Lindgren knäar kobent och ansiktet drar ihop sig vid tanken på avslöjande; männen får i stället gråtröst eller kallsvett. Pablo Leiva Wengers ”inspektör” går från slacker till översittare, men är också han rädd att avslöjas. Den enda orädda är paret Föhns poesitokiga dotter, som i Emma Mehonics fina gestaltning gör inspektören till sin romantiserade författarförebild (Gogol?).

Personregin lockar genomgående fram det ömkliga och barnsliga hos dessa självupptagna figurer. Det uppsättningen övar oss på är därmed snarare mildhet i våra domslut än självrannsakan och samhällskritik.