Skratt utan sanningar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-24
Demonernas port bygger på novellen I en dunge från 1922 av Ryunosuke Akutagawa. Den handlar om ett par som överfalls av en bandit, som enligt egen utsago våldtar kvinnan och dödar mannen. Men novellen berättar också kvinnans, ett vittnes och den döde mannens versioner. Alla motsäger varandra.
1951 gjorde Akira Kurosawa filmen Rashomon delvis utifrån denna novell. Titeln kommer från en annan novell av samma författare. Filmen speglade ett splittrat Japan efter atombomberna, fullt av misstro och främlingskap, och kritiken av sanningsanspråk fick en brännande aktualitet. Titeln Demonernas port syftar på verklighetens Rashomon, Kyotos mytomspunna antika stadsport. Den förföll senare och sades härbärgera en demon. Men detta har lite med Carina Reichs och Bogdan Szybers föreställning att göra.
De flyttar berättelsen till en bilverkstad i en småstad 1972. Banditen har blivit raggargangstern Sonny, den mördade mannen heter Rainer men kallas Nr 1, hustrun Grace är en fal blondin. Scenografin är snygg med ett bilvrak hängande ovanför en hotfull svart spillgrop, och Regina Lund är strålande som Grace, särskilt i en obetalbar fyllescen. Men frågorna hopar sig.
Varför där och då? För att vi ska få skratta åt Sonny och Rainer från småstan, deras löjliga namn och töntiga kläder? Musik och skådespeleri är inspirerade av Quentin Tarantinos metafilmspråk. Skådespelarna träder av och till ur pjäsen och kommenterar varandras insatser. Det förbryllar. Varför sälja en skarp diskussion om sanningens perspektivbundenhet för några spridda skratt?
Teater
Malin Krutmeijer