Hämnd i nya kläder
Publicerad 2014-08-04
Orestiens högtravande texter plockas ner på jorden
Inte är det något fel på Orestien, Aischylos berömda trilogi som varje dramatiker av rang har att på något sätt förhålla sig till.
De tre pjäserna, Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna, har en utveckling från hämnd över upprättelse till ett slags antydan till demokrati. Berömd är den uppsättning Peter Stein en gång iscensatte, där erinyerna - hämndgudinnorna - i slutet sitter fastsurrade medan röstförfarandet om de inblandades skuld pågår.
Innan sista rösten är lagd, börjar hämndgudinnorna att sakta frigöra sig från sina vita linnebindor. Demokratin är ett bräckligt ting.
Unga Tur inleder sin årliga festival med vad de kallar Vad är det för fel på Orestien? Här har man valt en annan utveckling, nämligen genom att spela de tre pjäserna som tre ronder, där Aischylos också möter Lars Norén och Eva-Maria Dahlin. Efter hämnd följer familjetragedi och slutligen ett terapisamtal; alla havererar de på sitt speciella vis. Styrkan i uppsättningen är av två slag. Först och främst i en underhållande ironi; de för många i dag högtravande texterna plockas ner på jorden.
Språket blir vart efter alltmer vardagligt samtidigt som de förmenta framstegen ifrågasätts.
Hämndlusten är lika stark som förr, om än i nya kläder.
För det andra är det befriande med ett teatralt uttryck som inte är förutsägbart. De fem skådespelarna, Joséphine Wistedt, Emanuelle Davin, Victor Ström, Olle Jernberg och Fredrik Lundqvist (tillika regissör), skvätter blod, spelar Iron Maiden på plastdunkar och akustisk gitarr och klättrar vid några tillfällen ut genom fönstret på gatan. Att då de som råkar passera på tunnelbaneperrongen en bit bort inte ens lyfter på ögonbrynen när Klytaimestra, efter att ha idkat rätt realistisk sex med Agamemnon, mördar honom så att blodet sprutar, säger någonting. För publiken blir det extra roligt (hämndkomedi?) men har vi inte här en bild av hur teatern inte längre förmår höras i det offentliga rummet, i det här fallet rent bokstavligen?
Och är det inte så att det uttryck Unga Tur här introducerar Paradisofestivalen med, är det minsta man kan begära av dagens svenska teater
