Gigant räddar festen
Claes Wahlin om en norsk scenkonstfestival som blickar mer bakåt än framåt
Publicerad 2017-05-31
Festspelen i Bergen har ägt rum varje år ända sedan 1953, vilket gör den till en av Europas äldsta scenkonstfestivaler. Endast Edinburgh-festivalen och Holland Festival i Amsterdam har några fler år på nacken. Likväl så når Bergen inte riktigt upp till samma nivåer som de båda andra, trots en budget på 70 miljoner (hälften i statligt stöd) och med en rad internationella gästspel.
Årets upplaga bjuder internationella namn som Robert Wilson, Robert Lepage, Anne Sofie von Otter, Andreas Scholl, Kaija Saariaho (som ägnas en rad konserter) eller Rufus Wainright. Pianisten Lang Lang var också kontrakterad, men har skadat en hand och har ställt in en rad framträdanden.
En jämförelse med Holland Festival, som inleds i början av juni, så gästar där, vid sidan av Lepage, till exempel Peter Sellars, Jonas Kaufmann och Alan Platel.
Samtalsserien i Bergen är konventionell. Intervjuer med gästande konstnärer, kulturpolitik och diskussioner om norsk identitet (ett ständigt ämne i Norge). I Amsterdam är ämnet demokrati och nationalism i ett bredare perspektiv. Dessutom är föreställningarna utvalda med tanke på dessa ämnen.
Är konstsynen i Norge alltför konservativ? Öppningsföreställningen, med god kunglig närvaro, var Wilsons uppsättning Shakespeares sonetter med Berliner Ensemble och med musik av Rufus Wainwright. Den hade premiär 2009 och även om Wilsons skapelser har ett långt liv, så ligger denna inte i framkanten.
Precisionen är beundransvärd: ljus, ljud och skådespelarnas marionettliknande koreografiska rörelser samverkar i en finmekanisk teatermaskin. Men frågan är vad denna kabaréartade historia har med Shakespeare att göra. Att sonett 66, med den berömda raden ”art made tongue-tied by authority” (en av få samtidskommentarer hos Shakespeare,) återkommer två gånger och därmed accentuerar ett försvar för konsten, räcker inte; heller inte att Wainwright sjunger en sång efter ridåfallet.
Teaterlegendaren Robert Lepage menade i ett publiksamtal att teater måste vara en händelse, något unikt som får människor att stänga av Netflix, skaffa barnvakt och ta sig till teatern. Hans egen politiska och personliga minnesodyssée genom 60-talets Quebec – 887 – är ett starkt skäl att resa sig ur soffan. Den har turnerat i två år och finjusteras kontinuerligt, som alltid med Lepages föreställningar, och är ett unikum inom teaterkonsten.
Ämnet för monologen, hans egen uppväxt i ett samhälle starkt präglat av konflikter mellan vänster och höger, fransktalande och engelsktalande, väver skickligt samman det personliga och politiska. Framför allt är det scenlösningarna som imponerar; alla minnesbilder som gestaltas med leksaker och mobilkamera, medan nuet framställs i verklig storlek.
Lepage är också en lågmäld men karismatisk skådespelare, hans starka läsning av den för föreställningen viktiga dikten ”Speak White” av Michèle Lalonde, borde göra den skickligaste av diktuppläsare grön av avund.
Även om Lepage har en lång och framgångsrik karriär sedan 35 år tillbaka, så vet jag ingen som har lärt sig av hans teknik att skapa teater, en filminspirerad teknik med storyboards som inte bärs av dialog, som i konventionell teater. Hans sedan många år svenska dramaturg Peder Bjurman ska ha försökt intressera Stockholms största teatrar för ett gästspel, men de verkar ointresserade, till skillnad från resten av världen.
Musikvalet för konserterna under festivalen domineras av 1800-talet, vissa undantag som Saariaho eller Peter Maxwell Davies bekräftar regeln. Och även om man också kan ta del av The Tiger Lillies version av Edgar Allan Poes skräcknoveller eller ta med de minsta till Beatles for babies, så är det mycket som blickar bakåt mot traditionen, medan alltför litet spanar framåt.
Bergen låter också varje festival påminna om det lokala. Konserter i Griegs villa eller på Ole Bulls ö och en rad musikstycken komponerade av landets mest kända kompositörer. Jon Fosse, den tredje av Bergens berömda söner, är givetvis representerad. Denna gång med pjäsen Vinter.
Visst, den amerikanske pianisten Richard Goode framför sen pianomusik av Beethoven som få, sakligt och återhållet. Programmet Musikaliska galenskaper med Det Norske Kammarorkester är underhållande, liksom Janine Jansen och Jonathan Biss som tillsammans med unga musiker framför Mendelssohns Stråkoktett med bravur.
Jag hör en god förvaltning av traditionen, men det handlar om musik som finns i varje västerländsk orkesters ordinarie säsongsprogram. Om Bergen, som dessutom ligger i Europas norra utkant, vill göra bestående avtryck, så krävs ett större konstnärligt risktagande.
Men med detta sagt så har Bergen och Norge i alla fall något som Sverige saknar. Ett festspel med stort statligt stöd, en rad internationella gäster och kulturintresserade privata sponsorer.