Trädkramarteater som går åt skogen
Publicerad 2014-12-06
Johanna modernt mirakelspel som inte håller måttet
Den mest välvilliga tolkning av Dramatens uppsättning av Mirja Unges Johanna som jag kan prestera, och då får jag anstränga mig, är att hon har försökt skriva ett modernt mirakelspel, den medeltida teaterform som var ett slags dramatiserade hagiografier.
Med Jeanne d’Arcs liv som inspirationskälla möter vi Johanna, född på landet, hör Moder Jord tala till henne vid 13 års ålder, ser henne rädda först skog från skövling, sedan tiggare från gatan. Under tiden gör hon en kort, men lysande karriär som miljöpolitiker innan hon slutligen spärras in på sinnessjukhus efter att hon predikat lite väl våldsamt mot shoppande galleriabesökare.
En hög, träfärgad halvcirkel reser sig på den nästan ständigt roterande scenen där skog av skiftande karaktär projiceras eller antyds. De korta scenerna avlöser varandra och likt mirakelspelen så finns här ingen personpsykologi, inget idéinnehåll av halt, inga retoriska finesser och ingen dramaturgi. Det är teater för fåkunniga, plakatteater för redan frälsta.
Möjligen skulle denna genre fungera med en helt annat sorts regi, en stiliserad spelform som sökte sig tillbaka till ett typgalleri och med en text vars stilnivå var på samma höjd som åtminstone Bibelns. Dramatens utförande kan inte uppfattas som annat än ett pekoral vars enda bedrift är att ge tre timmars träsmak.
Nå, men ett undantag finns, en heroism i detta spel om ett modernt, lite halvtokigt helgon: Nina Zanjani. Hennes lojalitet med Johanna imponerar, för även om hon befinner sig bland idel trädockor, är hon uppfylld av de röster från Moder Jord hon hör. Hon lyser av den inre elden och det råder ingen tvekan om att denna Johanna verkligen vill rädda världen.
Resten av den stackars ensemblen har tyvärr inget material att bygga med, men Adam Pålsson (Jakob), Reuben Sallmander (Pappan) eller Marie Richardson (Mamman, Catrin) gör så gott de kan. Men om man nu verkligen vill rädda världen med hjälp av teatern, så måste någon på nationalscenen först rädda teaterkonsten.
