Människomonster går på cirkus

Barbro Westling

Träffsäkert och cyniskt för den unga publiken

helskärm

Hon gör slut med honom eller han gör slut med henne. Det är ett enkelt relationsdrama men beror på annat än dem i relationen. Kasimir har precis fått sparken från sitt jobb som chaufför,

Karoline har kvar sitt jobb som sekreterare. Regissören Maria Åberg lägger benhårt fast den materialistiska analysen. Känslorna fladdrar bara avlägset när arbete och status avgör allt.

Pjäsen är skriven i den svältande tyska och snart brunsvarta mellankrigstiden. I dag är vi besatta av det känslomässiga i relationer, men står sig inte det hårda i analysen? I Sofia Stenströms bearbetning av pjäsen och i föreställningen i Malmö slår klasssystem och förtryckar­mekanismer igenom med samtidskraft. Första akten på Hipp av Ödön von Horváths pjäs spinner lite tunt på tråden men efter paus tar det sig rejält.

Scenografi och skådespelare tävlar i grovhet och förakt när oktoberfesten sänker sig öldränkt och tung. Aldrig har jag sett så många skådespelare så skickligt och varierat spela fylla på scenen samtidigt. Stämningen är från början klaustrofobisk, men med bedagad kabaréorkester, kulörta lyktor, öltält, människomonster på cirkus och lössläppta kvinnor i kortkort och dirdln går det snabbt över i det destruktiva. Hitparaden i tunga arrangemang av Anders Ortman känns först som onödigt flirtande med en ungdomspublik men växer efterhand in i och blir ett med föreställningen.

Erna (Johanna Rane) är den kuschade emo/punktjejen som bara avvaktar och väntar i skuggan av kriminelle pojkvännen Franz (Henrik Svalander). Ska han kalla henne skit, slå henne eller bara slå en öl över henne? Kvinno­föraktet går som en käpprak linje genom föreställningen och kvinnorna vet att få fart på de mäktiga gubbarna. Jorden är inte en syndfull sång men kärlek är möjligen kallare än döden. Karin Lithman som Karoline är rekorderlig med sedesam klänning och kofta men när hon ser en chans att komma upp sig tvekar hon inte att ta den.

Även om den kommer i överkucku Rauchs (Tom Ahlsell) kåtbockiga gammelmans­skepnad.

En fantasifull kväll på teatern är det, med dunkelt glimmande scener och träffsäkra och ganska cyniska porträtt. Något som liknar en sede­lärande läxa får man även till sist med sig hem. En pjäs för en ung publik är det troligen också.