Uppror och pajasspel

MARIO GRUT roas av ett komiskt urverk i röda förorter

helskärm

Med de gamla pajasspelens stora gester och slickade hår spelar Stadsteatern Dario Fo.

Det gör de rätt i. Det var länge sen någon vågade skratta åt den allsmäktiga konsumismen.

Dessutom bjuds löjet av en klassiker. Farsen om arbetarna Luigi och Giovanni som ser sin köpkraft minska och sina fruar resa sig mot den kapitalistiska världsordningen genom att vägra betala i matbutiken. Varpå än fler olyckor följer. Handgemäng. Polisingripanden. Och till slut den maffigaste italienska buffafinal (som kunde prytts med trumpetstötar av en Puccini på farshumör).

Till den röda anarkismens framgång bidrar en fartig regi (Cubas) och ett vimlande från alla håll av stumfilmsspel av Antonia (Ek) som hemmafru med enormt röstomfång och Giovanni (Sandberg) oförliknelig i sitt sätt att snabb som en actionhjälte och ljudligt som ett godståg smyga på sina klassfiender. Margherita (Strömberg) talar distinkt för de vänligt krushåriga som så lätt dras med i var systerlig upproriskhet.

Ombytlige Luigi (Khansari) tickar som en osäkrad bomb. Och till slut är där maktens märkligt röde poliziotto (Lindström växlande mellan fyra roller inklusive den som gravid officer vid karabinjärerna).

Sen är det en annan sak om pjäsens förutsättningar i dag synkar med 1974 (när den skrevs). Då var säkrare att träffa med betala-ej-salvorna. Nu har fienderna stängt in sig på högre nivå och försäkrat och dubbelförsäkrat sig om att de är de enda som tjänar på beslag och betalvägran.

Föreställningen är nog ändå det roligaste som finns att se just nu i Stockholm med kranskommuner. Den tickar som ett komiskt urverk i sin solkiga 70-talsdekor (Wetterrot). Spelarna spelar som toge de del i gårdagens revolutionära slammer. Och inte slutar den heller med Puccinitrumpeter.

En famlande barnröst sjunger a cappella "Bandiera rossa".

Rörande. Roligt. Starkt.

Teater

Mario Grut