Självironi för oss på rätt sida
Publicerad 2014-11-04
Svajig antifascistisk föreställning av Turteatern
2014 är året då svenskarnas självbild skakats i sina grundvalar.
Sverigedemokraterna är tredje största parti i riksdagen, samtidigt som vi bedyrar vår självgoda antirasism, vare sig vi röstade på SD eller inte. 13 procent av svenskarna är inte, nej, kan inte vara rasister, fascister eller nynazister.
Att Turteatern skulle göra en antifascistisk föreställning är förvisso ingen överraskning. För mindre än ett år sen blev Kärrtorp skådeplatsen för sammandrabbningar mellan nynazister och antirasistiska demonstranter. Resultatet är en drygt två timmar lång serie av infall. En nationalistisk dikt hämtad från Flashback har tonsatts som en psalm och inleder föreställningen, medan ett tiotal platinablonda skådespelare som representerar de olika nordiska länderna sjunger i lyriska stämmor.
Därefter följer en kavalkad av iscensättningar av bland annat järnrörsskandalen (i tre variationer), Breiviks manifest, högerextrema partiprogram, inlägg i nätfora, med mycket mera. Resultatet är dramaturgiskt sett svajigt, i regel triumferar de allvarsamma ögonblicken över skrikhumorn. Infallen är många, på gott och ont.
Satiren då?
Själv märker jag hur jag från en position som outsider skrattar högst under scenen när de nordiska ländernas nationella kännetecken blir definierade på ett sätt som låter hämtat ur Rasbiologiska institutets katalog.
Motorn i det hela är projektionen av de egna fördomarna om de andra, i det här fallet extremhögern, på bekostnad av introspektion -att rikta blicken inåt. Vi hör ju alla hur tokigt det är med en ideologi som proklamerar vikten av att hålla nordiska kvinnor obesudlade av den brune mannen, speciellt om det sägs av folk klädda som olika frukter.
En helafton i pannordisk självironi.
Men alltså egentligen inte särskilt omstörtande.
Nils Poletti som var med under sammandrabbningarna i Kärrtorp berättar i sin programförklaring att detta är resultatet av det hat, motstånd och den humor som antändes den dagen. Men för mig är det mer ett tillfälle för oss som står på rätt sida om toleransen att känna oss duktiga, till skillnad från de där andra knäppskallarna som röstar brunt.
Minnet är kort efter den 14 september i år.
Loretto Linusson
