Eleganta vindlingar på väg till Damaskus

helskärm

Det vilar något befriande otidsenligt över Karl Dunérs Till Damaskus. Inte som i dammig klassikervördnad med Strindbergs fuktiga rockslag som en matta över tolkningen. Nej Dunérs formspråk doftar formstramt 90-tal med rötter i modernismens klassiker, med en blinkning till Samuel Beckett i ett plommonstop på Tiggarens huvud.

Spelet är nedtonat, nästan svalt. ­Framför allt Den okände framspelad av Johan Holmberg med pillemariskt småleende i mungipan, med en lite bakåt­lutad slängighet också inför de egna själskvalen. Hans kvinnliga följeslagare görs av Ylva Ekblad, med en samma sorts lätthet som visst gömmer några rävar bakom öronen men inte låter dem tynga huvudet. De slår följe på den väg Den okände – en diktare – av något skäl anser sig behöva vandra. För att möta sina rädslor, sin skam och sina tillkortakommanden.

De övriga rollerna får vara yvigare. Peter Engman som Tiggaren är rappkäftad och charmerande som en telekomförsäljare, Torkel Peterssons Läkaren vibrerar av undertryckt galenskap, Niklas Ek gör en dåre med explosivt kroppsspråk och Malin Eks Modern är stram och knivskarp.

Själva scenbilden ären labyrint i miniformat och av böjligt skumgummi, inte ens gåtan går att lita på. Det är stillsamt, vackert, finurligt och vänt inåt mot psykets vindlingar. Med känslorna på ett halvt danssteg ifrån sig understryker Karl Dunér de existentiella ­dimensionerna av Strindbergs första drömspel. En text så mättad med filosofiska, psykologiska, samhällskommenterande och religiösa spår att den öppnar för nästan vilken tolkning man vill. Här finns vardagskonkreta detaljstudier, symbolmättad metafysik och djupdykningar i själens mörka vindlingar.­ Det är en nästan outtömlig text och Dunérs lätta, eleganta handlag vecklar i hela första akten ut den som just text, utan att krypa innanför skinnet på sina åskådare.

Men just svalkan blir ett problem i den avslutande del då snaran dras åt runt den arme Okändes hals. Då nysatsningarna visar sig vara otillräckliga och en djupare och mycket mer smärtsam rannsakelse utkrävs

innan ödet tänker släppa honom. Då hade det behövts en annan eld och orden hade behövt just borra sig igenom intellektets skyddsvallar. Som det är nu är den sista, svarta striden – trots att scenen är bland de vackraste jag sett på länge med Den okände placerade i en stående kista, omgiven av vatten i mitten av ett svart tomrum – mest just tom.

Teater

Till Damaskus av Strindberg

Regi: Karl Dunér Scenografi: Karl Dunér, ­Peder Freiij I rollerna: Johan Holmberg, Ylva Ekblad, Peter Engman, Torkel Petersson, Niklas Ek, m fl Scen: Dramaten, Stora ­scenen Speltid: 3 tim