Kärleksspel på låtsas
Publicerad 2014-08-25
Mer övertygande spel krävs för att Kameliadamen ska lyfta
Kameliadamen, bekant genom Alexander Dumas d y - som skrev först romanen, sedan pjäsen - och Verdis opera La traviata, var redan på sin tid ett melodram. Förvisso fanns det på 1800-talet en kittlande resonans i mötet mellan kurtisanen Marguerite och ädlingen Armand, men i dag återstår högst den tragiska kärlekshistorien. Att Verdis opera ännu spelas handlar om musiken, inte handlingen.
På Stockholms stadsteater har Katrine Wiedemann och Karen-Maria Bille dramatiserat Dumas historia. Scenrummet har en lång rad med dörrar i fonden, som vore det en Feydeau-komedi, i övrigt ett dussin stolar som bildar de olika rummen tillsammans med spotlights, musik och enstaka rekvisita. Tiden är Dumas, männen i smoking (oftast), kvinnorna i (oftast) bristfälligt dolda korsetter med nylonstrumpor (som i och för sig inte fanns på Dumas tid).
Scenerna avlöser varandra i hög takt, Wiedemann använder sig av ett slags vaudeville-estetik, skådespelare kan stelna i positioner eller kollektivt frammana en plats med gester. Inledningsvis är det en smula svårt att få grepp om spelet, är det på allvar eller inte? Varken Helena Bergströms Marguerite eller Simon J Bergers Armand verkar särskilt förälskade. Mer liv är det på bordellen, men där är å andra sidan livet förkonstlat. Wiedemann verkar vilja bygga sin regi på en kontrast, det oäkta nöjeslivet, det som rollfigurerna ägnar sig åt i stället för kärlek, och den äkta, möjligen omöjliga kärleken, som så småningom utvecklar sig mellan huvudpersonerna.
Men för detta krävs det inte bara ett mer övertygande spel av de båda huvudrollsinnehavarna utan också ett annat slags teatralitet som avslöjar tomheten och falskheten i det konstlade livet. Wiedemann vill både ha kakan och äta den. Eftersom texten är så banal (Armand i gräl med Marguerite: ”Vad e’ de mee dej?”), blir det som att tvingas se Verdis opera utan musik. Kanske skulle man gjort tvärtom, låtit nöjeslivet skildras i en dammig naturalism, och kärleken i en förhöjd, aldrig skådad spelstil.
Ensemblen har det alltså inte lätt, men Annika Hallin är färgstark som den ständigt berusade Prudence, liksom Tomas Bolme som, en smula oväntat, hemhjälpen Nanine. I övrigt är det två, korta insatser som skapar det djup i föreställningen som saknas, Lennart Jähkel som Armands far i mötet med Marguerite och Marina Nyströms Nichette, som berättar om sin förälskelse för en tvivlande Marguerite.
