På spaning efter en själ som flytt

helskärm

Svenskhetens anatomi, är det inte en sysselsättning som upptog hjärnor av varierande dignitet för en sådär hundra år sedan? I dag antas vi leva globalt och när det gäller identitet lär det vara något som var och en kan konstruera efter eget tycke. Eller finns det vissa egenskaper, rent av anlag, som ställer sig i vägen för det hyllade konstruktionstänkandet?

Lena Anderssons debutpjäs Vinter snart verkar mer vara ett tecken på förvirringen, än någon väg ut ur den. I en envis björkskog ska den svenska familjen fira midsommar, Hustrun vispar grädde till den traditionella jordgubbstårtan, Fadern skruvar på huset och hårdtränar Dottern till elitidrott medan Sonen, vilket Fadern finner bekymmersamt, bakar kakor och umgås med Sven, bördig från Iran.

Men allt är inte parodisk idyll. Fadern har en älskarinna, Dottern börjar tänka själv och dra sig undan Faderns nästan fascistiska iver och Hustrun drömmer om resan till Wien. Så faller sakta familjen sönder, men den enda som egentligen lider av detta är Fadern, den svenske mannen som vid ett tillfälle jämförs med en islamsk patriark. Likheten visar sig slående.

Dessvärre är det dramatiska materialet ganska tunt, några egentliga konflikter utöver de givna förutsättningarna föreligger inte, rollgestalterna är rätt bleka och både Sonen och Sven försvinner helt enkelt ur pjäsen av någon outgrundlig anledning. Gunilla Röörs regi kan sägas förstärka pjäsens ambitioner, hon ger vissa scener en tyngd som de strävar efter men inte riktigt uppnår.

Skådespelarna får också kämpa, Magnus Eriksson som Fadern borrar, viftar med flaggan och domderar på bästa svenska vis, men har inte text nog att ge kropp åt mannen. Litet lättare är det för Dottern, Hanna Lekander, som skapar ett slags skydd kring sin person mot Fadern, liksom Hustrun, Veronica Björnstrand, som efter midsommarfyllans underhållande sanningssägande bryter sig loss. Se där kvällens hjältinna.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)