Smuts och dandy

Barbro Westling ser humoristisk teater

Musiken dånar obönhörligt igång i den övergivna lagerlokalen i utkanten av Avignon, på scenen ett slags oerhört kapsejsat råttbo. Snett, mörkt och expressivt sönderklottrat. En gammal Hollywodfilm med orientalisk Houdini flyter magiskt blåskimrande ut över scenen. I sin egen sjunkna Atlantis-kvart, på tufsiga vita ryamattor ligger knarkarparet och lyssnar slött på pappa moralist och dealer. Silvia Riegers forsar fram i dubbelnaturens nödvändigt snabba takt, hoppar och sjunger opera. Allt händer hela tiden och inget hänger samman. Smuts och dandy på samma gång.

Det är ett väldigt fysiskt maskineri som drar igång när Frans Castorf från Berlins Volksbühne iscensätter. Med Pitigrillis (pseud.) förbjudna roman Kokain från 1922 har han funnit det perfekta stoffet för sin sceniska ångvältsestetik. "Modernt", "postmodernt" hörs en inspelad röst, men Castorfs teater är framför allt sin egen och man blir nästan överraskad över hur politiskt målinriktat han här hugger mot både kapitalism och knark. Men den franska publiken stortrivs, svältfödd som den är på både engagerad samtidsteater och extravagant spektakel.

Konstnären Jonathan Meeses bygge är imponerande vansinnigt, detaljrikt och samtidigt hallucinatoriskt där det snurrar runt på vridscenen, med plåt och plast, rök ur vulkaner och stora murriga guldvikter på taket. Ensemblen spelar tveklöst uppvarvat. Tv-skärmar och videokameran är ständigt igång och proppfyller åskådaren med bilder. Samtidigt som det är outhärdligt, vill man ha mer.

Irina Potapenkos prostituerade gråtskriker hjärtskärande och enormt länge men pulas in i en hylla medan herrar journalister låter tryckpressarna gå, sörplar ostron och dricker på gränsen till sammanbrott. Det är en fruktansvärd talfrenesi ibland bara av sammanbrutet språk och oändligt "Scheisse". Det är ju så hemskt roligt, ända tills det tar slut. Och scenen när Marc Hosemanns kokainist lämnar scenen följd av bara en skränande gås hör till de för alltid inetsade bilderna.

I schweizaren Christoph Marthalers Groundings går det betydligt lugnare till. Marthaler har samkört Swissairs kollaps med sitt eget avsked från Schauspielhaus i Zurich och resultatet är ett underbart finkalibrerat mått av politisk satir. På Théâtre municipal i hjärtat av Avignon exponerar nio stillsamma tråkiga grå kostymherrar i skiftande ålder och en kvinna sylvasst den nyliberalism som lämnat öppet för all slags entreprenörer och skitsnackare. Det är roligt på ett sätt som man aldrig tänkt var möjligt.

Fjärran från slammer och högljuddhet sjunger den lilla manskören sköra alpsånger eller pumpar försiktigt upp varsin övningsdocka innan förloppet helt går över styr. En alldeles underbar annan humor väcker önskan att den aggressivt realistiska brittiska vågen skulle vara över. Mer Marthaler, mer Castorf!

Teater

Barbro Westling