Happy hour? Inte här!

BARBRO WESTLING om spännande teater och snarkande publik

Kanske lever vi som efterföljare till Dionysos i berusningens tid. Någon, eller vi själva, vill få oss att tro att det alltid är happy hour och stor stark. Men när Yannis Houvardas moderniserar Euripides tragedi Backanterna är det långt ifrån någon livad dionysisk föreställning. Scenen är istället en dyster beige foajé där glasen staplas i baren men där serveringen har slutat för länge sedan. Servitriserna står sysslolösa, gästerna är festklädda och pianisten spelar. Denna glädjelösa bar som aldrig stänger liknar mest ett slags Hades, platsen för upprepning och mekanisk dans medan ljuset i salongen är på. Houvardas Backanterna blir heller aldrig något annat än denna mycket stillastående och kyliga teater och på premiären på Nationaltheatret i Oslo snarkades det friskt innan det buades i bänkarna.

Det hindrar dock inte att Houvardas tolkning är direkt spännande och att den i all sin kompromisslöshet dessutom bjuder in till tydning.

För det är som om denna scen bara väntar på en gud. När Dionysos väl kommer, är det dock i den tvetydiga skepnaden av lismande väckelsepredikant klädd i Tom Waits-kostym. Christian Skolmen delar fromt ut böcker, som visar sig vara Euripides text. Något blir uppläst men många repliker blir det ändå inte under kvällens lopp. Istället för att tala sjunger nämligen skådespelarna, romantiska lieder av Schumann och Mendelssohn till pianoackompanjemang eller i ett slags mässande växelsång, som i kyrkan.

Spelet är sammansatt, i sången känslosamt, i agerandet snarare uttryckslöst. Det är inte den blodfulla utlevelsen, utan snarare det innestängdas kraft som i någon mån laddar men framförallt dämpar scenen. Servitriserna blir Dionysos första anhängare och gudfruktiga kör men de lyssnar tyst utmed väggarna och väntar på tecken. De kvinnliga huvudpersonerna framstår också de stiliserade och på distans. Här frambesvärjs en mysticism men den är djupt tvivelaktig i sina spökiga knalleffekter.

Dionysosfigurens egen dubbelhet, både gud och människa, är förstärkt mot det hämndlystet destruktiva och hans kamp mot Penteus (Kim Sørensen), den unge kungen av Thebe, liknar mest det irrationellas kamp mot förnuftet. Till sist tänder den gamle Kadmos (Nils Ole Oftebro) bokstavligen ljuset för att visa på det fruktansvärda som skett i dunklet men på riktigt och i gudens namn.

Tragedin är ett faktum, ändå griper den inte tag. Istället brakar en enorm gran in genom fonden. Effekt eller mirakel?

Teater

Barbro Westling