Tom, härmande och liten som en toarulle
Erik Holmströms dockor om det mänskliga tillståndet
Publicerad 2023-05-16
På lägenhetshotellet övar grannen på saxofon. I rummet bredvid plågas manusförfattaren Enrico. Han har pausat från flickvännen, men egentligen är det totalt stopp. Han får inte ur sig det manus som teatern väntar på. Bara denna ”Streets of London” på grannens saxofon. Om och om igen. Inferno är Malmö Dockteaters nya föreställning och den utspelar sig i ett glimmande panorama av gatuscener och pyttesmå interiörer i tre våningar. Allt omsorgsfullt byggt i papp, från sunkpuben Nobes till förbikörande gröna Malmöbussen.
Vi följer på filmduk dockornas mycket små rörelser, scenografiskt koordinerade med ljud, ljus, dialog och tagning. Mikroljud som blippande på buss, lågmält mumlande och mås skrik bygger miljön som understryks av Christian Gabels melankoliska musik. Suveräna medarbetarna Henrik Svalander och Johanna Svensson rör sig lugnt och säkert kring allt och försvinner ändå i scenmörkret.
Det är den vitklädde Erik Holmström som kör showen. Från sin manöverplattform styr han digital teknik, ger enstaka direktiv till medarbetarna, spelar själv huvudrollen och kastar sig ibland in i utförandet. Det handlar om Enricos skaparkris och det självreflekterande spåret är väl upptrampat i konsten. Mardrömmen om den tappade likkistan i Bergmans Smultronstället, Fellinis metafilm 8 ½ är två av många blinkningar till verk med fokus på paradoxen: den ensamme, vite manlige skaparen som intensivt tvivlar på sig själv.
Om det inte går att få ur sig nåt vid datorn, går det i alla fall med sex. Ensam på rummet, i fantasier eller med en skådespelare som är sugen på jobb. Sex som tröst och ett slags pervers förhöjning av den egna oförmågan är ändå nåt som duger för stunden. Vi följer med Enrico på toa och vidare in i den samtida intimiteten, expansiv och driftstyrd, men också en flykt.
Situationen är ju trots allt ohållbar. Alla väntar på manuset, vill ”få lite kött på benen” som scenmästaren på teatern uttrycker det. Hittills har teknikerna bara fått veta att det ska vara så högt till tak som möjligt. Det idealet går ju att känna igen. Men ”nånstans går ju smärtgränsen” påminner scenmästaren. Orden växer i betydelse och Erik Holmström har ett alldeles särskilt öra för intetsägande kommunikation och dess övertoner. Hur dialogen upprepar och stampar på stället, stannar i det outsagda och speglande, är både underhållande 2023 och i någon mening tragiskt. Det enda Enrico vill är ju att det ska handla om vanliga människor.
Med Erik Holmströms uppmärksamhet på nyanser och detaljer ser och hör vi Ica-kassörskan, tågvärden, dramaturgen, bokhandelsbiträdet och alla andra. I ett laddat crescendo träder de fram som kör och Malmö Dockteater lyckas ännu en gång med konststycket att väcka en generisk och sammansatt känsla av detta att vara människa. Liten som en toarulle, tom och härmande som den krisande manusförfattaren Enrico, men också med möjlighet att se med Erik Holmströms ögon då han med enklaste medel och oändliga konstnärliga omsorger skapar en helt egensinnig bild av oss.