Sceniskt universum i pjäsen Svarta hål

Början och slut och närvaro i en kvantfysisk vaudeville

helskärm

Teatern kännetecknas av vissa konventioner, där exempelvis nedsläckningen av salongen signalerar att nu börjar föreställningen. Men innan det sker på Södra ­teaterns stora scen kommer en cigarettflicka - eller snarare en strumphen - in och upp­lyser oss om att showen ännu inte har börjat.

I Svarta hål har Charlotte Engelkes tillsammans med Peder Bjurman iscensatt ett rafflande skådespel som blandar musik, sång, trolleri och dans med stora kosmologiska frågor om universums beskaffenhet och små vardagsnära ­diton.

För vart tar de där strumporna vägen som alltid överger ­sina makar till de gemensamma tvättstugornas limbo? Och hur känns det att vara planet och bli degraderad till en simpel asteroid? Men kanske mest av allt handlar showen om början och slut och närvaro, i en oändlig mängd punkter som kan betecknas som ett kontinuum av nu. Detta löper organiskt med formen för föreställningen där varje scen är tydligt avgränsad, men samtidigt förvånansvärt sömlös.

Scenbilden består blott av ett rött scendraperi och en tvätt­lina med urklippta svarta hål i. Fonden är sparsmakad, men med fantasirikedom fylls scenen med hjälp av lådor och bollar i alla möjliga storlekar. Vid ett tillfälle utför Larsson en dans med gigantiska svarta ­sidensjok, och vid ett annat blir Engelkes en över tre meter lång diva vid namn Mrs Big Bang.

Engelkes tillsammans med Lindy Larsson och tremannaorkestern bygger upp ett helgjutet ensemblespel där var och en lyckas multiplicera sina funktioner i all oändlighet. ­Musiken komponerad av Leif Jordansson är nära besläktad med såväl Tom Waits och The Tiger Lillies, som renodlade ­musikalballader med inslag av umpa bumpa, futuristisk rymdblipp och, givetvis, en theremin.

Tiden rör sig mycket långsammare nära ett svart hål. Åttio minuter gick osedvanligt fort under denna föreställning, vilket tyder på inga hypotetiska massiva objekt befinner sig i närheten, showens titel till trots.