Ett dockhem för alla

Cecilia Djurberg om en föreställning som gärna kunnat släppa loss lite mer

Cecilia Djurberg

helskärm

Dockan representerar mer eller mindre alltid människan. Redan det lilla barnet övar sig på sociala rollspel i leken med dockor.

I en avgränsad del av Orion­teaterns stora scenrum tar scenkonstkollektivet Nyxxx fasta på den principen och arrangerar ett interaktivt scenkonstmingel för människor och dockor.

Föreställningen Tolv talande dockor – Undersåtarna utforskar och synliggör hur döda ting kan få liv och växla mellan att vara objekt och subjekt. Det handlar om överenskommelser, samspel och makt.

Dockorna, som skapats av ­Albin Werle, är i babystorlek med smala ben och mjuka skor. Huvuden och händer av lera. Alla har individuella uttryck och röster och bär enkla trasdockskostymer. Tillsammans utgör de ett dockkollektiv som utskiljer sig från människokollektivet publiken.

Vi uppmanas att beblanda oss med dockorna, gärna sitta med dem på golvet och ta upp dem i famnen.

I ljuskäglorna på det mjuka, mattklädda golvet får de liv och gör mänskliga ljud. Hummar, gråter, knorrar, skrattar och stönar. Börjar så småningom att prata och ställa krav. Säger att man får klappa dem, vrida på deras huvuden och titta dem i ögonen. De pratar engelska och säger bestämt ifrån när de får nog: ”Back off!”

Konceptet bygger på att publiken vill och vågar interagera med både varandra och dockorna. Att studera människorna blir nästan mer intressant än att titta på själva dockorna, när gränsen mellan åskådare och aktör löses upp. Det blir uppenbart att vissa är mer bekväma än andra med att ge sig in i leken och traktera dockorna, men med lite hjälp av konstnärerna är snart är hela församlingen engagerad. Den låter sig manipuleras av de små dockorna, och beröras av deras spröda körsång.

Precis som teaterns rollfigurer inte lever utan sin publik kan dockor inte levandegöras utan människans hjälp och fantasi. Denna metateatrala idé genomsyrar hela föreställningen, och framstår som en smula begränsande: från att dockorna packas upp ur sina lådor, tills att de i slutet läggs tillbaka i sina ”kistor” för att dö.

Så även om denna tekniskt skickliga, välgenomförda och på många sätt förtjusande lilla föreställning väcker många intressanta tankar om mänsklig interaktion med döda ting i robotframtidens gryning, hade jag önskat att den vågat släppa loss mer från idén om att formen är innehållet.

Förhoppningsvis får vi se denna ljuvliga, keramiska ensemble programmeras till fler föreställningar där detta kan få hända.