Låter lite men betyder mer

Claes Wahlin

Enkelt språk i Ingenting av mig men laddad med omgivande tystnad

helskärm

Det är frestande att likna den norske dramatikern Arne Lygre vid Jon Fosse eller sene Lars Norén. Hos alla tre finns ett reducerat, enkelt språk, men som är laddat med omgivande tystnad och existentiell bottenklang. Samuel Beckett spökar naturligtvis i bakgrunden hos alla tre, men vad som skiljer ut Lygre från de övriga är bland annat sättet han berättar på.

I Jag försvinner, som spelades på Dramaten i höstas, erinrar Lygre om pjäsens tre textnivåer: repliken, repliken som är en scenanvisning och språket hos de som omtalas. Ingenting av mig, som nu har fått världspremiär på Stockholms stadsteater i Eirik Stubøs regi, har också en skiktning, men den är inte riktigt av samma slag. Här kan de två huvudpersonerna berätta om vad den andre sa eller vad som bara var tankar i huvudet. Programbladet nämner något om en inre respektive yttre dialog.

”Personer” är inte rätt beteckning för dessa röster som snarast fungerar som käril för ett antal erfarenheter som är om inte allmängiltiga, så gemensamma för många. En kvinna som brutit upp från sin familj, ett barn som har dött, en man som lämnas av samma kvinna, en mor som saknar sin dotter, en man som dör. Rollfigurerna bär namn som Mig, Han, Människa och Ex; det handlar om funktioner, inte personer.

Rummet på Kilen är naket och ödsligt. Ett bord, fyra enkla stolar och en soffa med en gitarr är utspridda över golvet. Skådespelarna har alla myggor, vilket inte bara möjliggör en intim samtalston, utan också låter rösterna skugga kropparna, de senare är så stilla som möjligt, som för att undvika att göra rollfigurerna till specifika individer.

Det här kräver en del av skådespelarna, att ge orden en riktning utan att begränsa deras innebörd. Sofia Helin och Björn Bengtsson, som gör Mig respektive Han, inleder med att rikta sig vart som helst utom mot varandra, med tiden kan replikerna fällas närmare den andre, någon enstaka gång förekommer en kroppskontakt. Det är skickligt och på den grunden kan Katarina Ewerlöfs olika roller som Människa bli mer specifika, liksom Henrik Norléns Ex.

Ingenting av mig är tveklöst någonting alldeles speciellt, ett stillsamt, lågintensivt drama som förenar oss lika mycket som särskiljer oss från varandra.