Sista föreställningen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-22
CLAES WAHLIN ser Teater Bhopa dansa ned i graven
Tjugo produktioner blev det, åtskilliga av hög konstnärlig halt, enstaka av åtminstone hygglig kaliber, innan staden där Stadsteatern för några år sedan hotades, bestämt sig för att det nu får vara nog med Teater Bhopa. En av de bättre uppsättningarna var Bhopas näst sista, Lotta Lotass Samlarna, som gick i vintras, medan denna allra sista, Oh, my God! väl får räknas till en av de mer lättviktiga.
Möjligen vill man ta klivet över gravkanten med ett leende på läpparna, ta några danssteg i motljus och hoppas att publiken roas även av en munter dödsdans. Tre kvinnliga perukstockar i kitschiga 1700-talsklänningar letar efter utgångar i ett mörkt rum inringat av nio blanksvarta rutschkanor uppställda i hästskoform.
Man dansar, rider, flyger och glider mer eller (oftare) mindre elegant. Pastisch på samtal från olika tider förs på svenska och engelska, varvade med parodiska sångnummer. Allusioner på allt möjligt dyker upp, återkommande är Askungens à la Disneys längtan till slottsbalen, medan Rosa (Birte Niederhaus) och Bella (Karin Stigsdotter) beslutar sig för att ta livet av Belinda (Anna Ulén), eller kanske bara av grannens katt.
Det karakteristiska publiktilltalet som Bhopa odlat genom åren, ett slags älskvärd samtalston, ekar emellanåt, och de tre aktriserna, framför allt Karin Stigsdotter, vet att lägga repliker som antar en ironisk ton först i publikens öron.
Dessvärre är det material Filippa Pierrou skrivit och regisserat inte av högsta halt. Den lagda språklabyrinten, en pendang till 1700-talets trädgårdsdito, kunde ansas bättre då spelet och samtalet blir litet för internt. Fragmenten ska nog tas emot som just sådana, men när de inte bär i sig själva förlorar man intresset av att försöka hitta ut.
Att sedan ljussättningen tycks vara en egen föreställning, närmast en liten katalog över vad man göra med ljus och rök, får väl ses som det som blir kvar efter att de tre pudrade damerna lagt av sina peruker, masker och roller för att söka sig andra sysslor i staden som kulturpolitiken glömde.
Teater
Claes Wahlin