Buskis, bön och allsång på Brunnsgatan 4

Än lever Lugn-Westerbergs universum i all välmåga

Amelie Björck

helskärm

Det är stort när en ospelad pjäs av Kristina Lugn och Staffan Westerberg får premiär på Lugns gamla teater Brunnsgatan 4 – och dessutom i regi av teaterarvtagerskan och dottern Martina Montelius. Döden som sägs ”tassa i kulissen” får en särskild påtaglighet när han lyckats snappa åt sig själva ”diktarinnan”. Uppsättningen blir en ”kärlekshandling” som Westerberg vackert skriver i programmet. Sitter Kristina Lugn på ett moln däruppe? Ser hon hur vi gapflabbar och glöder?

Lugn finns för den delen kvar i rummet också i form av ”diktarinnans” kringströdda blad ur vilka scenens Berit och Albert ibland läser lite finurlig dialog. I slutet materialiserar hon sig i form av en sjungande säck potatis, helt i linje med sin kroppsslappa men groddfriska attityd, samt med det faktum att teaterrummet en gång var potatiskällare.

Tillika lever förstås Lugn-Westerbergs universum i all välmåga, uppspänt mellan ensamhet, kärlekstörst och dödsskräck. Precis som hos Beckett framstår deras teater som konstgjord andning, fast med lustgas: de håller oss vid liv och skratt i väntan på döden.

Staffan Westerberg har alltid varit hemma på Brunnsgatan. Det betyder inte att det var lätt att skriva manus tillsammans med Lugn. Detta projekt påbörjades för 10 år sedan men blev klart för uppsättning först nu.

Maurits Elvingsson, som jag senast såg i Malin Nords fina drama Elvira i Östersund, har mycket av Westerberg i rollen som Albert. På en sekund kan han växla mellan rar gosse som blygt drar i sina byxor och diabolisk förförargubbe med brunstig blick i värsta tangon. Hans motpart Berit ger Maria Sundbom Lörelius tillfälle att på samma sätt visa sin makalösa bredd – hon är servitris, hemmafru och begravningsentreprenör – och tar vara på varje impuls i sitt spel. När texten flamsar iväg räddar duon den med ännu ett hysteriskt charmpåslag.

Som vanligt hos Lugn är figurerna flyktigt bekanta men ändå djupt förtrogna, kanske rentav gifta; de är i en förunderlig dement relation. De fantiserar tillsammans och fantasierna tar gestalt i buskis, bön och allsång med Lasse Berghagen. De blir den äggsjuka rörhönan och den brittiska dovhjorten på Naturhistoriska museet där Albert är vaktmästare. Som djur bryter de sig ut ur sina dioramor och går mot havet. De döda återuppstår.

Mest rörande är scenen där paret plötsligt är gamla och krumma och gnabbas som efter ett långt liv tillsammans. Innan de blir unga igen. Tiden finns inte. Allt är teaterns levande stoft. Det kunde brista, men det bär.