Checkar in hos Norén

Barbro Westling ser ett ironiskt försvar för teatern, kanske

Barbro Westling

helskärm

Vi är i det brunmurriga. Där någon alltid är trött, någon alltid på väg att dricka kaffe. Hos Norén. En blick på de bruna draperierna, den ensliga sänglampan vid den smala sängen, de noppiga stolarna på rad och köksvagnen i metall, det räcker. Vi är tillbaka.

Det är till genombrotts-­Norén som Birgitta Egerbladh vänder sig med sin nya föreställning. Repliker plockar hon framför allt ur Noréns självbiografiska pjäser från hotellet i Skåne. Pjäserna som var så känslomässigt drabbande för många då de kom. Helsingborgs stadsteater har sedan dess, ­inte minst under Göran Stangertz chefstid, varit flitig med att spela Norén. Nu heter teaterchefen Kajsa Giertz och kanske är det läge att distansera sig från klassikern? Vaska fram nåt annat?

Skådespelarna rör sig snabbt över stora ytor eller sitter mycket stilla. De tränger ihop sig i soffan och sprider ut sig, långt isär. Spelar ut, krymper ihop. Stannar i steget. Hackar och maler, reser sig samtidigt halvvägs ur stolen, sjunker tillbaka. Upprepar. Det finns väl ändå ingen värld utanför det bruna draperiet? Inte ens några kuttrande duvor eller fönster att titta ut genom denna gång.

Skådespelarna överdriver skarpt och kör målmedvetet sina mimiker genom hela känsloregister. ”Skrattar. Gråter. Snyter sig.” Noréns anvisningar i texten genomförs med komisk effekt. Lika komisk ter sig här Norénnaturalismen. 1982 stod rekvisitörerna i kulisserna på Intiman i Malmö och stekte ägg för rätta känslan i restaurangköket på scen. Nu är spettekakan och bullarna av plast och faller klonkande till golvet medan låtsas­ätandet lämnar tydliga spår.

Visst finns det glimrande roliga enskildheter. När Linus Nilsson (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö) elegant balanserar sittande på den yttersta kanten av serveringsvagnen, med benen högt och fritt i luften och kaffekoppen i hand, är det ett obetalbart svar på storebrors aggressiva försök att bossa honom.

Kanske är Norénhotellet ett ironiskt försvar för teatern på teatern, att det aldrig kan vara på riktigt på en scen, att teater alltid är teaaater. Aningen lamt men jag blir inte klok på vad denna föreställning vill som hela tiden envisas med att falla isär i antingen replik eller rörelse. Jag vill inte, men tvingas konstatera: Norén-Egerbladh 1-0.