All denna smutstvätt

CLAES WAHLIN lyssnar till skuld och bekännelse i Harold Pinters tyranniska tystnad

helskärm

Den mest egendomliga replikväxlingen i Harold Pinters sena kortpjäs Aska (1996) handlar om en penna som rullar av ett bord. Rebecca hävdar dess oskuld, Devlin dess moraliska opålitlighet: vem vet vad denna penna skrivit, vem känner dess föräldrar?

Rebecca hade använt pennan till att skriva en tvättlista, sammanställningen av ord och orenhet blir något av en nyckel till hela pjäsen.

När Rebecca strax efteråt talar om att Gud sjunker ner i kvicksand, så blir Devlin rent upprörd. Om man vänder sig bort från Gud, säger han, då återstår blott en värld utan vinnare.

Devlin (namnvalen i Aska är ingen slump) ställer sina frågor, medan Rebeccas bekännelser kretsar kring till synes ovidkommande ting, innan hon till slut ger efter och berättar om sitt fråntagna barn.

Just därför är jag en smula tveksam till att Johan Grys Devlin i slutscenen står bakom Rebecca med ett uttryck av förtvivlan. Han har ju äntligen pressat fram en bekännelse ur Anna Takanens Rebecca.

Möjligen har debuterande teaterregissören Björn Runge låtit lojaliteten mot den förtryckta kvinnan fått aningen för stor plats; den hotfullhet som hela tiden silas fram genom texten når inte riktigt teaterscenen, även om rummet är nog så klaustrofobiskt i scenografen Lili Rikséns rena rum.

Bättre lyckas Gry och Takanen med balansen mellan vardagston och den lätt absurda drömlogiken som präglar dialogen.

Däri ryms också samtidens europeiska konflikter, deportationer, tortyrutövare och dess offer, som ju inte riktigt låter sig separeras från vardagens mer oskyldiga konflikter.

Moralen saknar i Pinters universum en övermänsklig garant, det omoraliska skär därför tvärs igenom individer och samhällen; det finns inte längre några vinnare. Att skriva en lista över vad som behöver tvättas rent faller på sin egen orimlighet. Föga märkligt att pennan rullar av bordet.

Teater

Claes Wahlin