Rytmen avgörande i ett avskalat sceneri
Publicerad 2014-05-13
Det dåliga samvetet ett koncentrerat valårsmemento
Efter åratal av politiskt påhejad fixering vid den egna plånboken håller något på att hända. Under detta supervalår höjs blick efter blick från det snävt egna mot staden, Europa och världen.
Kanske är det delvis de romska tiggarnas förtjänst. Ingenstans blir klassamhället mer obekvämt än i tiggandets och givandets koreografi. Ingen part tycker om den. Ingen vill delta i den. Detta borde vara ett gott incitament för politisk förändring.
Till aktörerna i samtalet sällar sig nu Dramalabbet med föreställningen Det dåliga samvetet. Den något narcissistiska titeln är det enda jag ogillar. Visst: det börjar med den unga, vita, intellektuella ensemblens kanske nödvändiga självreflektion kring den egna privilegierade positionen visavi en del av de personer, vars utsagor pjäsen förvandlar till dokumentärteater. Men det enkla igenkännandet vrids snabbt ur led.
De fyra skådespelarna i pastellfärgade kläder levererar sina sympatiska och empatiska reflektioner med märkligt uppspärrade dockögon och subtilt mekaniska rörelser. De liknar talande skal med urholkat inre, i akut behov verklighetsfördjupning.
Och den kommer.
Det är inte det att pjäsen lägger fram okända fakta. Sådant som inskeppningen av prostituerade barn från Baltikum eller psyksjukhusens ondsinta vana att skriva ut nödställda hemlösa mitt i natten känner man till om man läser Situation Stockholm. Det är när de dokumentära livsberättelserna, analyserna och stundom plattityderna lösgörs från sina ursprungliga avsändare och överförs till stiliserad teatermiljö som det händer något.
När den romska tiggaren, socialarbetaren, knarkartjejen, EU-politikern, kvinnojoursarbetaren, hemlösa alkisen och migrationshandläggaren har liknande röster och ser lika pastellartade ut, så desorienteras publiken för ett ögonblick. Vi kan inte genast tolka utifrån givna klasskoder. Med ens blir dessa personer lite mer människa, samtidigt som de enskildas o lika lotter i livet står fram som så infernaliskt avgörande och politiskt orättvisa.
De avskalade scenerierna gör rytmen väldigt avgörande. Erik Magnussons varierande regigrepp och säkra ensemble motar i stort sett helt undan föreläsningshotet. Resultat:
ett koncentrerat och engagerat valårsmemento.
