Woyzeck-maskinen gör dig snurrig

Claes Wahlin

En yrselframkallande karusell i Köpenhamn av Staffan Valdemar Holm

Om det finns en nyckelreplik i Georg Büchners dramafragment Woyzeck, så är det följande: ”Människan är en avgrund, det går runt för en när man tittar ner i den.”

Och runt går det, hela tiden, utom när just när Woyzeck säger den repliken.

På Det Kongelige Teaters stora, djupa scen snurrar vridscenen oupphörligt; det är som om vi är inne i Woyzecks hjärna, något perspektiv utifrån ges inte, allra minst då den snurrande scenen hela ­tiden ackompanjeras av ett dovt, på gränsen till irriterande mullrande. Är det så här det känns att vara Woyzeck?

Bente Lykke Møllers gråskala i kostymer och scenografi håller soldat- och ­fattigtillvaron vid liv. Scenen omges av klätterställningar där ett tiotal tras­klädda barn klänger, medan militär och folk vandrar kring. Lekplats och tränings­läger i ett, och alla de visor som sjungs, trots eländet, kan ses som antiromantikern Büchners sätt att se folkvisorna som människornas äkta, sanna uttryck.

I ett brev skriver Büchner: ”vad beträffar de så kallade idealdiktarna [romantikerna], så tycker jag att de nästan aldrig har skapat annat än marionetter med himmelsblå näsor och affekterat patos, aldrig människor av kött och blod, vilkas lidande och fröjder jag kan känna mig delaktig i”.

Blod möter vi tidigt i Staffan Valdemar Holms uppsättning. Den synnerliga blodiga rakning en darrhänt Woyzeck utsätter sin kapten för i en av de första scenerna, får slutets mord på Marie att se ut som ett slags misstag. Det var väl kapten han ville mörda. Men omvärldens disciplin är så internaliserad att han dödar det enda som han kanske älskar.

Vägen dit är alltså en yrselframkallande karusell, en Woyzeck-maskin där scenerna följer slag i slag på den ständigt snurrande jorden där människor behandlas som djur och djur visas upp som människor.

Woyzeck är, efter långvarig diet av ärter (sådant förekom; Büchner var beläst i medicin) och andra medicinska behandlingar, redan från första scenen så mentalt nedgången att det egentligen inte finns utrymme för Søren ­Sætter-Lassen att förvärra sin rollgestalt. Hans sinnesför­virring kunde ju lika gärna ha lett till mord redan vid rakningen.

Samma sak gäller övriga roller, Lene Marie Christensens desperata, i korta stunder hoppfulla Marie, Esben Smeds ­hurtiga läkare eller Kirsten Olesens tysta, ständigt släpande på två ­kassar, förtvivlade Mormoder. Alla barnen, elegant välregisserade, agerar studenter, värdshusgäster eller bara trötta, nästan genomskådande betraktare av en tragedi som är deras vardag, ’­lidande människor av kött och blod.’

Büchners konstsyn bryter med det ­tidiga 1800-talets idealism, att hans dramatik inte får genomslag förrän i början av 1900-talet, där Woyzeck passar expressionismen så bra, är inte förvånande. Den krassa människosyn som Büchner ger ­uttryck för i sina brev har inga förmildrande omständigheter att anföra.

Till sin fästmö skriver han: ”Den enskilde bara ett skumflarn på vågen, storhet en ren tillfällighet, tankens makt en lek med dockor, en meningslös brottningskamp med en järnhård lag …/…/ Vad är det inom oss som ljuger, mördar stjäl? Jag har ingen lust att fullfölja tanken.” Året är 1834, han är 21 år och tre år senare tar tyfusen hans liv.

Hans arv är till omfånget litet. Två pjäser, tragedin Dantons död och lustspelet Leonce och Lena, prosafragmentet Lenz samt Woyzeck, som hans berömmelse i första hand vilar på. Det finns också en handfull brev, vilka tillsammans med hans skönlitterära texter samlats i volymen Georg Büchner - Dramatik och prosatexter, det sista som översättaren Lars Bjurman (1932-2008) gjorde.

Lenz är tryckt i programmet till Det Kongeliges uppsättning och jag förmodar att den ­skörhet, den empati som ­Büchner kunde känna för ­diktaren Lenz i dennes mentala förvirring, får ersätta den kristna moral som annars ­uttrycks hos folket i Büchners verk. I dag, enligt Holm och Møller, finns bara denna avgrund som gör oss alla yra; inga gudar, ingen barmhärtighet, ingen utväg.