Desperat förtvivlan med bikers & zombies

Claes Wahlin

Hamlet når inte riktigt fram trots goda skådespelarinsartser

helskärm

På Shakespeares tid trodde man på spöken. De frågor som Hamlet ställer till Vålnaden i första akten följer det retoriska mönster som en präst använde för att utröna om en ande var god eller ond. Skärselden var förvisso officiellt avskaffad, men föreställningen fanns fortfarande i folktron och det obehag den elisabetanska publiken kunde känna lade med säkerhet ett skikt till hämndtragedin som vi i dag svårligen kan återskapa. Dagens zombies har alls inte samma existentiella resonans, de hör till fiktiva genrer, som skräckfilmer eller dataspel.

På Uppsala stads­teaters stora scen vimlar det av zombies. Hamlet själv, Jakob Hultcrantz Hansson, hittar vi naken vid en liten fontän när ridån går upp. Bakom rinner en strimma eldslågor, han ­befinner sig förmodligen på gränsen till skärselden. Vi får också ett collage av kända ­repliker från pjäsen. Det är som om Hamlet redan har ­varit med om det som ska hända. Han börjar tröttna.

Linus Tunström har placerat sin Hamlet i ett samtida USA, där Claudius (Lindy Larsson) och Gertrud (Lolo Elwin) är de som tillfälligt har makten. ­Polonius (Göran Engman) ser ut som en ranchägare, Laertes (Peter Viitanen) är ett slags countrysångare, Ofelia (Elisabeth Wernesjö) mest en hang-around och i övrigt har vi bikers, astronauter och alla dessa zombies. Man behöver inte heta Hamlet för att inse att något är ruttet i detta rike.

Om man lyckas med något i denna uppsättning, så är det just känslan av ett slags desperat förtvivlan över att makten ligger så långt från folket att det inte är någon idé att försöka vrida tiden rätt. Maktlösheten är total och livet inte värt att leva. Således dödar och självdödar man sig själv gång på gång, i drömmen eller i verkligheten, med automatvapen eller duell på motor­cykel.

Det vimlar av sceniska effekter. Man flyger i luften, bilvrak blir begravningskistor, elds­lågor slår ut från böcker som öppnas och den gäst­ande skådespelartruppen är så främmande i denna värld att de kommer från en annan planet, klädda som astronauter. Det är således mycket att titta på, men slutresultatet blir likväl rätt stumt. Det är som om pjäsen, trots alla goda skådespelarinsatser, inte riktigt når fram, utan blir en behållare för ett antal idéer om vad Hamlet handlar om, idéer som lika gärna kan appliceras på en rad andra tragedier om makten och dess missbruk, Macbeth till exem­pel. Vi får spökerier i en tid där ingen längre tror på spöken.