Titta på mig då!

Claes Wahlin

Happy end en show för redan frälsta

helskärm

Genuslekar på teaterscenen är i dag en konvention så etablerad att den regissör som avstår från den så kallade genusaspekten skulle kunna framstå som radikal, om än inte riktigt politiskt rumsren. Till skillnad från äldre tiders genuslekar, kastrater, byxroller, etc., så är i dag sexualiteten en viktig ingrediens i komplexet genus och identitet. Vår tid är ju över huvud taget strängt upptagen av sexualitet. Det var till exempel inte Brecht, även om hans erotiska liv var allt annat än återhållsamt.

Happy end skrevs av Dorothy Lane (pseudonym för Elisabeth Hauptmann), med sångtexter av Bertolt Brecht till Kurt Weills ­musik. Man ville upprepa succén från Tolvskillingsoperan från året innan, 1928. Det lyckades man inte med. Vad som överlevde var några av sångerna, som ”Bilbao song” och ”Surabaya Johnny”. Stadsteatern försöker nu inte heller att ärerädda Happy end, i stället används den som ett inlägg i den gamla vanliga genusleken. Chicagos 20-tal har blivit New Yorks 80- och 90-tal. Gangster och frälsningssoldater har blivit transvestiter med lust för voguing, poserande crossdressare som cirklar runt skurken Bill Cracker (Robert Fux), som sakta men säkert faller till föga och klär av sig sin manlighet för att anta en mer feminin identitet vartefter showen fortskrider.

För show är vad det är, en show för redan frälsta, och då tänker jag inte på frälsningssoldaterna. (Dessa betraktas för övrigt inte som en minoritet med rätt till en lojal framställning, eftersom de här inget annat är än hycklande erotomaner.) Den ständiga exhibitionismen, poserna som intas mer eller mindre amatörmässigt, Weills musik som framförs mindre professionellt och den överallt härskande välvilja som glittrar i fyrfärg över de nära tre timmarna, må roa enstaka stunder, men det är också allt.

Skådespelarna har det heller inte lätt med den tunna texten, bäst klarar sig Åke Lundqvists Damens i grått, han hörs redan när han är tyst, liksom Daniel Nyström som Lilian Holiday, han är den ende som lyckas framför Weill med en ton av farlighet. Det är just det som saknas, några av de häftstift som Lars Forssell ville skulle ligga på stolarna i salongen. Här är stolarna mjukt stoppade men ger ändå träsmak