Unga tjejer som bränner sitt ljus i båda ändar
Unga Klara bländar och väcker tankar i sin nya pjäs
Publicerad 2022-09-06
I Unga Klaras nya uppsättning Brinn är alla skådespelare spöklikt stylade som de ikoniska tvillingflickorna i Stanley Kubricks The Shining: vattenkammade med hårspännen och klädda i blågröna retroflickklänningar samt svarta lackskor. Fascinerande intensiva och farligt leksugna.
Den otroligt tonsäkra ensemblen är sömlöst förstärkt av praktikanter från teaterhögskolan i Malmö och grupperar sig i jämnstarka par när de skickligt och könsöverskridande alternerar i huvudrollerna som Agni och Evvi.
Som det ska visa sig, har dessa twisted twinsies i Farnaz Arbabis och Elmira Arikans nya pjäs fler likheter än sina kostymer med andra Stephen King-karaktärer. Men också med huvudpersonerna i Peter Jacksons film Heavenly Creatures, som i sin tur bygger på en verklig 1950-talshistoria om två tonårstjejer vars destruktiva vänskap ledde till mord.
På Unga Klaras sparsamt inredda scen trollar rader av strålkastare med tid och rum. Här handlar det om en inre, svårtämjd tonårseld som övertänds och får ödesdigra konsekvenser. De svurna bästisarna Agni och Evvi är stjärntvillingar — alltså födda på samma dag men inte syskon — och bor på något slags hem för tonårstjejer, typ HVB eller SIS-hem.
Hur de hamnat där är inte helt uttalat, men uppenbart är att deras föräldrar av olika skäl tappat kontrollen. Likaså att dessa tjejer har stort behov av vuxenstöd och att de milt sagt är en utmaning för personalen som instruerats att bemöta kaos lågaffektivt.
De delvis ganska komiskt framställda vårdarna beskriver tjejerna som oskiljaktiga, utåtagerande och manipulativa när de i efterhand ska försöka reda ut och vittna om den tragedi som ligger och pyr som dramaturgiskt mysterium långt in i föreställningen. Vem var egentligen drivande, och kommunicerade tjejerna verkligen med telepati? Levde de inte bara i en väldigt intensiv symbios, en folie à deux?
Regissören Arbabi leder säkert sin ensemble i denna skickliga balansgång mellan fantasterier och realism. Mycket lämnas öppet att fundera vidare över, om orsaker och samband, och givetvis samhällets förmåga att se och stötta unga tjejer som riskerar att bränna sina ljus i båda ändar. Men tjejernas perspektiv dominerar i denna koreografiskt och musikaliskt genomtänkta gestaltning. Visst hade sista akten kunnat nypas ner och en och annan showstopper ha skippats. Men det är inte mycket till invändning när Unga Klara är så här — helt on fire.