Scener ur ett mästerskap
Uppdaterad 2016-08-31 | Publicerad 2016-08-30
Amelie Björck om en ojämn teaterkamp i den store regissörens anda
TEATER. Halvvägs genom Bergmanfestivalen syns mig hela jippot som en ganska grym regissörsmönstring. Utgångspunkten är att en svensk mästare finns. Hans Dramatenarv finns, hans texter, filmer, dämoner, persona.
Så upp till bevis: vilken regissörsgosse klarar av att cirka hundra år efter mästarens födelse följa upp med något lagom eget och lagom insatt och därtill lagom olagom i ”Bergmans anda”? Vem visar sig baskern värdig?
Sammankallande är Dramatenchefen Eirik Stubø som halvlämpligt själv deltar med två försök. Jag har sett Den goda viljan, bekant både som roman av Bergman själv och som tv-serie av Bille August. Tonfallet i Stubøs version av kärlekstragiken mellan Bergmans föräldrar är avspänt och tilltalande. Relationsvåldet är nedtonat, men desto mer händer i Rebecka Hemses slocknande ansikte under förvandlingen från levnadsglad borgarflicka till tyngd prästfru. Underskön korgossesång välver höga rymder över dessa den goda viljans olyckliga apostlar. Men i längden hopar sig trycksvärtan. Alltför mycket romanstoff måste återberättas, bok i hand, och känslan tunnas ut.
Som motvikt mot mildheten har Stubø beställt en tysk dekonstruktion signerad Frank Castorf-adepten Sebastian Hartmann. Tydligen gjorde han något liknande med Ibsen till dennes festival i Oslo härförleden. Lite rundgång eller?
Rundgång präglar sannerligen estetiken i Huset vid nattens ände. Hartmann har skapat ett monsterbygge på snurrscenen, med huslådor i och på vilka brottstycken ur filmer som Tystnaden, Vargtimmen, Viskningar och rop och Skammen levereras. Demontören har sinne för Bergmans melodramatiska drag – och absurdistiska som när den döende systern i Tystnaden plötsligt berättar att hennes far vägde 200 kilo.
Men trots Dramatenskådespelarnas organiska arbete blir det tröttsamt juvenilt med vrålandet, blodet och de svettiga nakna kropparna, ofta filmade i realtid inuti bygget och projicerade i jätteformat, enligt en estetik från gårdagens Berlin.
Teaterleken skramlar tomt, särskilt i kontrast mot det gästspel från Deutsches Theater av Höstsonaten (regi Jan Bosse) som snabbgästar samma scen under festivalen. Detta är teater av en helt annan kaliber. Fritzi Haberlandt har en oförglömligt nervig och knasig energi som Eva, det övergivna vuxna barnet, som bjuder hem sin pianoprimadonna till mor till en ovanligt spökig prästgård. Hon liksom river i replikerna så att modersbindningens aggressiva och komiska valörer träder fram på nya sätt. Mor och dotter hoppar ikapp från taket, båda vill ha rätt till sitt lidande. Det går visst att möta Bergman på nytt!
Mattias Andersson hittar även han en egen linje i enaktaren Deformerad Persona. Manuset följer hyfsat nära scenariot i Bergmanfilmen om den kända aktrisen som slutar tala och vårdas av en sköterska som projicerar sina egna våndor och känslor på henne i en alltmer krampaktig relation.
Anderssons ingång är samtidssocial och personlig. Texten är ett samarbete med systern Ylva som drabbades av ms i 20-årsåldern, hennes poetiska reflektioner om själens frihet och kroppens svek ingår i föreställningen, mödosamt inlästa av henne själv. Formen är osmält men också insisterande kompromisslös. Här handlar det inte om konstnärskval och undertryckt erotik utan om ett maktspel mellan vårdtagare och vårdare – tillika mellan två kvinnor (Sofia Pekkari och Nina Zanjani) på samhällets botten – som till sist bara kan hjälpa varandra genom att stirra empatilöshetens demon i vitögat.
Bergman var specialist på att vänta. Närbildsvänta ut ansiktena i replikerna tills de rasade och något hände. Andersson använder tiden på liknande sätt, för att låta den situation rämna i vilken var och en är säker i sin roll. Vem är det mest synd om, den sjuka eller den fattiga? Vem ska trösta vem? Går en sådan fråga ens att ställa?