Galilei utan svindel

Ideologiskt tam uppsättning av astronomens liv på Stockholms stadsteater

helskärm

Vetenskapsteater var trend för ­några år sedan. Runt om i Sverige spelades draman om medicinsk etik, miljöpolitik, och atombombens tillkomst. Brecht var tidig i genren. Några av de finaste scenerna i hans Galileis liv på Stadsteatern ställer just den nymornade kunskapens förmedling i centrum. Galilei förklarar sina ”heliocentriska” rön för köksans pojke Andrea. Att det är jordens lopp runt solen som gör att den ”går upp i öst och ner i väst” bevisar han ­genom att dra pojken i en snurrstol runt en solmodell. Scenens entusiasm är rörande. Här är vetenskapen nyfikenhetens bundsförvant - och sanningens.

Med van hand styr Lennart Hjulström upp manusets hotande tråkighet. I stort tas den äldre Brechts återförsoning med teaterns magi till heders, mer än hans tro på distanseringens pedagogik. Vinklingen mot Galileis latinförakt och ekonomiska kamp visar ändå var intressena ligger­.

Det är snyggt att bara statens och kyrkans maktmän bär mask. Lars Göran Perssons påve fördömer Galileis lära med zombielikt hes och gäll röst, staven i darrande hand. Hu vilken pärla. Galilei och hans stab är desto mer levande. Leif André har bytt Bolibompa-Daidalos mantel mot en enklare skrud ur renässansgarderoben. Hans Galilei är pojkaktig men också pragmatisk: tar avstånd från sin egen forskning efter inkvisitionens hot - bara för att fortsätta forska i husarresten. Sören Brunes fiffiga träkonstruktion med sin stairway to heaven, vrider sig likt jorden själv runt sin egen axel. I detta hemobservatorium slutför Galilei i smyg sitt värv.

Det är inte konstigt att Brecht fastnade för Galileis öde. Sanningslidelsen och exilen hade de gemensamt. Samtidigt lider manuset av fokus­bytena i hans bearbetningar. Om ­astronomen blev sanningshjälte i första versionen ville Brecht efter ­Hiroshima i stället ifrågasätta vetenskapsmannens ansvar. Resultatet blir ambivalent och Stadsteaterns uppsättning känns ideologiskt tam. En mer feministisk regissör hade nog också gått hårdare åt Galilei för hans knölaktighet mot sin dotter i pjäsen.

Galilei blir på det hela taget en trevlig föreställning med många goda sidor. Dock ljusår från sprängstoffet i det tidiga 1600-talet när jorden började röra sig.

Amelie Björck