Lodjurets spår är en mild vågrörelse i snön
Kanske tickar klockan för den här livsmiljön
Som en mild vågrörelse sträcker sig spårstämplarna genom det tunna snötäcket på den lilla dammens is. Stora och nästan runda. Inga märken efter klor.
Det är ett vilt djurs spår. Målmedvetna, utan tvekan eller sidosteg.
Här gick ett lodjur, antagligen en stor hane, precis när vädret slog om från milt till kallt för ett drygt dyn sedan. Kylan har fortsatt. Det är fem sex grader kallt och en blek novembersol är på väg ner bakom bergen. Avtrycken är bevarade som om de vore gjutna.
Jag vet att det är fel att läsa in mänskliga känslor i djurs beteende, men när jag står där och följer lodjurets spår med blicken kan jag inte låta bli att ana ett självförtroende. Och varför skulle lodjurshannen inte ha det? Han är Europas största kattdjur och befinner sig i näringspyramidens topp. Det är andra som har anledning att frukta, inte han.
Under helgen har vi kunnat läsa om hur världens ledare samlats i Dubai för att ännu en gång diskutera hotet mot världens klimat. Vi är framme vid COP28. Mönstret känns igen. Inför varje konferens kommer nya rapporter om hur chansen att hejda uppvärmningen har minskat sedan sist. Och om hur ländernas regeringar misslyckas med att ens leva upp till sina egna otillräckliga planer.
Så småningom slutar det med något slags uppgörelse, en kompromiss som ska vara uppfylld när alla konferensdeltagare för länge sedan lämnat rampljuset.
Tydligen har värdlandet den här gången passat på att använda arrangemanget för att marknadsföra ytterligare lite olja och fossilgas. Vad annat skulle man vänta sig?
När spolar en vinterstorn ut Falsterbo i Östersjön?
Jag förstår att det är de mänskliga konsekvenserna av klimatförändringarna vi borde oroa oss över. Kommer den nya Slussen som just nu byggs mitt i Stockholm att kunna svälja Mälarens framtida extremnivåer? Och när spolar en vinterstorn ut Falsterbo i Östersjön?
Ännu viktigare är förstås vad som händer när torkan gör stora delar av Afrika och Sydamerika obeboeliga, eller när stora delar av Bangladesh med sina 165 miljoner invånare hamnar under vatten. Var ska människorna i önationer ta vägen när deras land bokstavligen upphör att finnas?
Men här i det flyende dagsljuset kan jag inte låta bli att fundera över lodjuret. Kanske borde han trots allt inte vara så självsäker och kanske tickar klockan också för den här livsmiljön, det här ekosystemet.
Vad kommer att hända med granskogen och med skogsharen. Älgen vet vi blir stressad av långa och torra somrar. Och hur går det för rådjuren, lodjurets favoritbyte, om väderväxlingar bildar skarpa lager av skare?
Kommer det där böljande spåret av ett ensamt lodjur på väg mot ett mål bara han känner att kunna ses om tjugo år? Eller om femti?
Jag vet inte, men jag vet att jag verkligen hoppas det. För lodjurets skull, men mest av allt för vår egen skull.