Krismoln kan hota LO:s samarbete i lönerörelsen
De närmaste veckorna blir avgörande
Den svenska industrin kan vara på väg mot en tvärnit. Siffror som kom häromdagen visar att läget inte varit lika ansträngt sedan 2008. Särskilt illa tycks stål- och metallindustrin ligga till.
Egentligen borde ingen bli förvånad. I länder som Tyskland har industrin redan hackat en tid och att det har bara varit en tidsfråga innan det på allvar skulle påverka Sverige.
För LO-toppen på Norra Bantorget kommer ändå siffrorna vid sämsta möjliga tidpunkt. Under de närmaste veckorma måste LO:s förbund fatta ett beslut om hur man ska göra med samordningen inför vinterns avtalsförhandlingar. Målet är - precis som vanligt - att hålla ihop.
Låglönesatsning behövs
Det förutsätter något slags låglönesatsning och antagligen också en riktad satsning på någon eller några grupper felavlönade kvinnor. Men det förutsätter framför allt att exportindustrin också i fortsättningen får agera riktkarl. Hela lönebildningsmodellen bygger på det.
Om industrin nu drabbas av en lågkonjunktur kommer det att påverka löneförhandlingarna. Varsel och tomma orderböcker ger arbetsgivarna nya argument i sitt tjat om att "växla ner" löneökningstakten.
Missnöjet kan förstärkas
Problemet är att industrins problem knappast syns på resten av arbetsmarknaden, i alla fall inte ännu. Flera förbund, bland annat Byggnads, har sedan länge markerat att de inte anser att industrin ensam kan sätta ramarna för löneökningarna i andra branscher. Det missnöjet kommer att förstärkas om förhandlingarna görs mot en fond av uppsagda bemanningsanställda och sjunkande produktion.
Trots det måste LO-förbunden försöka hålla sams. Det är viktigt för att inte löneskillnaderna mellan olika branscher och yrkesgrupper ska bli ändå större. Men det är också viktigt eftersom den svenska lönebildningsmodellen har skapat reallöneökningar, arbetsfred och konkurrenskraft i drygt tjugo år.
Det är inget dåligt facit.