När rika vita män gynnas måste facket stå i vägen
Förödande att LO:s samordning spricker
Styrelserummet på femte våningen i LO-borgen på Norra Bantorget andas makt och ansvar. Här har avgörande beslut för samhällsutvecklingen fattats i snart hundra år. Genom hela det moderna Sveriges uppbyggnad löper fackföreningsrörelsens inflytande som en röd tråd.
Somliga skulle antagligen säga att dagens LO-ledning är en skugga av sina företrädare. Socialdemokratin, arbetarrörelsens politiska gren, har förlorat mycket av sin särställning och tiden när förhandlarna från LO gick över till Svenska Arbetsgivarföreningen för att skriva centrala avtal för hela arbetsmarknaden är förbi sedan länge.
I måndags blickade ändå porträtten av forna fackföreningsledare ner över ansvarstyngda representanter för de fjorton LO-förbunden. Det är nämligen dags för avtalsrörelse och i den svenska lönebildningsmodellen är samordningen mellan just LO:s förbund en av hörnstenarna.
Inget beslut
I morgon träffas LO:s representantskap, den högsta beslutande församlingen mellan kongresserna. Meningen var att styrelsen skulle ha lagt fram ett förslag om gemensamma krav. Nu blir det inte så. Det största förbundet, Kommunal, anser inte att villkoren är acceptabla.
LO har misslyckats med att enas tidigare. Nu händer det igen och det är olyckligt på så många sätt.
För det första därför att samordningen har varit bra för Sverige. Den fackliga enigheten har förhindrat att vissa - ofta redan välavlönade grupper - kunnat driva upp sina löner med ofrånkomliga kompensationskrav som följd. Men ännu viktigare är att den har varit ett stöd för anställda som annars skulle riskera att hamna efter i utvecklingen.
För det andra därför att fackföreningsrörelsen blir svagare om den är splittrad. Lönerna sätts trots allt inte i LO-borgen, utan i förhandlingar med arbetsgivarna. Och på den sidan lär man hålla ihop.
Onödigt misslyckande
Att LO misslyckas med samordningen inför vinterns förhandlingar är dessutom så onödigt eftersom det faktiskt finns en formel som borde ha gått att enas om. Det visade förbunden i den senaste avtalsrörelsen.
För att lönebildningen i Sverige ska ha legitimitet måste två villkor vara uppfyllda. Dels måste de som har lägst lön få lite extra. För tre år sedan löstes det med ett krontalspåslag som ger mest till de som har sämst betalt. Men legitimiteten förutsätter dessutom att fack och arbetsgivare klarar av att motverka de uppenbara orättvisor som finns på arbetsmarknaden. Att stora grupper kvinnor har alldeles för dåligt betalt för det kvalificerade arbete de utför är den värsta.
Facklig samordning kan aldrig ske till priset av att tvingas blunda för diskriminering.
Insats för jämställdheten
För tre år sedan innebar det att LO ställde sig bakom Kommunals krav på en särskild satsning på undersköterskorna. Det innebar ungefär 500 kronor extra i månaden men dessutom att fackföreningsrörelsen kunde visa resultat i kampen för jämställda löner.
Nu menar Kommunals ledning att man inte kunnat få gehör för en liknande satsning. Därför tvingas man att gå sin egen väg.
– Kommunal är stora, vi är starka och nu är vi också rätt förbannade, säger Tobias Baudin till tidningen Arbetet.
Det är sant, men sprickan kommer att försvaga LO och det kommer att försvaga Kommunal. Och framför allt kommer den att göra det svårare att tvätta bort den skamfläck som lönediskrimineringen av kvinnor innebär.
I en tid när de politiska vindarna ständigt tycks blåsa de rika vita männen väg och rakt i ansiktet på LO:s medlemmar borde fackföreningsrörelsen kunna enas och stå i vägen så gott man kan.