Jimmie Åkesson är Sveriges främsta gås
Det finns läxor att lära sig av SD
Jimmie Åkesson utstrålade självförtroende i torsdagens ”30 minuter”. Jag kom på mig själv att – mot min vilja – tycka att han ibland lät vettig?
Programledaren Camilla Kvartoft ville att Åkesson ska välja mellan Joe Biden och Donald Trump, men Åkesson vägrade. Hans motivering var solklar. Trump känns opålitlig, men Biden framstår inte precis som en stark ledare.
Nej, jag hade inte heller velat behöva välja.
Valet står ju mellan en galning och en skröplig farbror med ena foten i graven. Även om skillnaden mellan mig och Åkesson är att jag hade velat ha en starkare vänsterkandidat.
När Åkesson får frågor om partiets EU-kritik svarar han med att unionen utvecklats till något det en gång inte var. Det har han också rätt i. Det är faktiskt jättekonstigt att ett land som Italien kan ha åsikter om svenska hastighetsbegräsningar.
Däremot menar Åkesson att EU som institution är viktig i gränsöverskridande frågor såsom klimat och migration. Även om jag och nationalismens starke man står på motsatt sida i frågorna är ju även det påståendet rimligt.
Men att Åkesson lyckas framstå som vettig är på grund av att han aldrig behöver svara på vad han tycker EU rent konkret ska göra. Inte heller behöver han stå till svars för hur SD:s ledamöter röstat i parlamentet. Istället fick han svara på om han tycker det var bra när de vände ryggen till när EU-hymnen spelades.
I de unika fall Åkesson faktiskt ställs till svars svarar han bara att han inte har alla detaljer. Kritiken rinner av honom som vatten på en gås.
Eller så förvrider Åkesson bara sanningen, som i söndagens Agenda. Då hävdade partiledaren att A-kassan blivit bättre, fast den de facto försämrats. När LO visade hur två miljoner svenskar nu får det sämre avfärdar Åkesson argumentationen med att LO är politiskt färgade. Som om Åkesson själv inte är politiskt färgad.
Men skickligt nog lägger partiledaren alltid till att även om det nu är bättre, hade det blivit ännu bättre om SD fått bestämma själva. Ingen av Tidöpartierna har hittills protesterat. Frågan är om det hade varit lika tyst om Pourmokhtari hade sagt detsamma om klimatpolitiken? Antagligen inte, men Åkesson kommer undan.
Idag har svensk politik ingen annan partiledare eller parti som står upp för sina värderingar, åsikter och förslag som Jimmie Åkesson och SD gör. Undantaget är väl MP, men där är det interna stödet lika stabilt som ett korthus.
Det är därför SD nu skördar sådana framgångar.
Tyvärr lär sig inte det största oppositionspartiet sig av läxan. Istället för att stå upp för sin politik byter S nu ut sin ryggrad. Feminismen de en gång stod för är nu fel. Detsamma gäller den ekonomiska jämlikheten, migrationen och klimatpolitiken.
Det är sorgligt, för väljarna och Sverige behöver en opposition värd namnet. Samt en mindre mallig Åkesson.