Löfven riskerar mer än regeringsmakten

En uppgörelse med M gör inte S mer attraktiva

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2020-10-03 | Publicerad 2020-07-01

helskärm

Lyssna på krönikan. Anders Lindberg läser

Det mullrar från förhandlingarna i migrationskommittén. Det var ganska väntat. Frågan som under drygt tio år slitit sönder det traditionella partisystemet och krossat Alliansen kan nu göra samma sak med de rödgröna.

Kanske faller regeringen, kanske lämnar MP och blir ett januariparti som C och L eller kanske hittar man en kompromiss. Löfven är en skicklig förhandlare, vi får helt enkelt se.

Men Socialdemokraterna tar nog en större risk än partiet förstår. Det är inte bara regeringsmakten man riskerar utan även Miljöpartiets identitet som ett vänsterparti.

Det är till stor del migrationsfrågorna, i bred mening, som definierar De gröna till vänster på höger-vänsterskalan. Partiets själ är annars ganska liberal och frihetlig. Historiskt har de avskytt sossar och moderater ungefär lika mycket.

Om Miljöpartiet skulle välja att avgå från regeringen sitter sannolikt Stefan Löfven kvar ändå till 2022. Något nyval mitt i coronakrisen är knappast troligt.

Men redan idag är den forna Alliansen plus Miljöpartiet större än socialdemokrater och vänsterpartister i riksdagen.

Under överskådlig tid kommer Socialdemokraterna att behöva De gröna för att kunna regera. Men Miljöpartiet är det enda verkliga mittenpartiet i svensk politik. Så räkna inte med att morgondagens miljöpartister efter en regeringskris betraktar världen med samma glasögon som innan.

Enligt medieuppgifter överväger migrationskommittén att både permanenta den nuvarande strama flyktingpolitik som i praktiken varit på plats sedan 2015 och skärpa den ytterligare genom ett volymmål eller "riktmärke" för antal flyktingar. En uppgörelse mellan S och M hägrar.

Detta är i princip vad den socialdemokratiska partiledningen och en rad inflytelserika kommunalråd länge har velat.

Men det finns fler saker än Miljöpartiet som borde oroa Socialdemokraterna. Ungefär var femte svensk har utländsk bakgrund. I kommuner som Malmö, Göteborg och stora delar av Stockholmsregionen är dessa väljare avgörande för partiet.

Bland ungdomar finns en global progressiv trend. Förstagångsväljarna i nästa val har fått sin tonårstid präglad av tre starka utomparlamentariska rörelser, #MeToo, Greta Thunbergs skolstrejk och nu Black Lives Matter.

Hur kommer detta att påverka?

Feminismen, klimatfrågorna och antirasismen är av tradition vänsterns domän. Så även protesternas form med folkrörelsearbete, demonstrationer och strejker. Men mycket lite tyder just nu på att Socialdemokratin eller SSU har förmåga att fånga upp den energi och det engagemang som bär dessa rörelser.

En överenskommelse med M om flyktingpolitiken gör knappast arbetarrörelsen mer attraktiv.

Medan demonstrationstågen avlöst varandra de senaste åren verkar S-ledningen mest ha suttit försjunken i opinionsmätningar och strategier för att locka tillbaka de arga män som gått till SD.

Först under coronakrisen, när flyktingpolitiken försvann från nyhetssändningar och debatter, har det lyckats. Men nu är migrationsfrågorna tillbaka igen vilket gissningsvis leder till samma resultat som förra gången. Att S går ner och SD upp.

När Miljöpartiet och Socialdemokraterna bildade regering 2014 skrev Aftonbladets ledarsida: "Om Sveriges regering ska bli långvarig måste den vara rödgrön på riktigt, inte röd med gröna fläckar."

Det gäller fortfarande. Och det är båda regeringspartiernas ansvar att det blir så.

I Stockholm och på många andra ställen är Miljöpartiet i stället ett lojalt borgerligt stödparti. Att samma konstellation i framtiden skulle kunna styra även Sverige är ingen särskilt långsökt tanke. Och i det läget är det svårt att komma tillbaka.

Är en uppgörelse med Moderaterna om migrationen verkligen värd den risken?

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu