Jag saknar den gamla tidens Filip och Fredrik
Alla har blivit ängsliga influencers
Oasis ska återförenas. Sedan nyheten slog ner har mina sociala medier fyllts av intervjuer och gamla klipp med bandets frontfigurer. På ett högerkantrat X (tidigare Twitter) och ett influencerdominerat Instagram är det som frisk luft i flödena att se bröderna Gallagher.
Vi som gillar Oasis blir ofta retade för det. Det har alltid funnits något mer respekterat indieband man borde lyssna på istället, enligt de finkulturella.
Kanske är det denna nedvärderande mainstream-stämpel som gjort att Oasis trots sin framgång alltid lyckats behålla förmågan att slå uppåt. Jag påminns om det när jag ser intervjuklippen. Gallagherbröderna besitter en sorts inneboende etablissemangskritik som framförs med glimten i ögat.
Vi brukade ha den sortens karaktärer också i Sverige. Filip och Fredrik är kanske det tydligaste exemplet. De prövade gränser med nya tv-format och utmanade det gammeltråkiga. De var podcastpionjärer. De drev ständigt med kultureliten. Ofta med ett småstadsperspektiv.
Filip och Fredrik har bidragit till att sätta en kreativ trotsig lins på samtiden för den generation män jag är en del av, vilket jag är tacksam för. Unga killar idag verkar dessvärre i större utsträckning hamna i händerna på högerpopulister istället.
Missförstå mig inte nu, Filip och Fredrik gör fortfarande bra produktioner. ”Den sista resan” är fantastisk. I veckan blev den utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Ett kvitto på att kulturetablissemanget till slut omfamnat duon.
Frågesporten ”Alla mot alla” är alltid underhållande. Men att se kändisparen som tävlar byta partners med varandra – vilket var det nya greppet i säsong 11 – kanske inte är så omskakande. Formaten är inte lika uppstudsiga längre.
Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill nog främst använda Filip och Fredriks åldrande för att projicera lite irritation över min egen generation. Det finns för få som har kunnat förvalta det libertinska arvet. Alla är så ängsliga.
Att politiken skulle behöva mer etablissemangskritik med glimten i ögat är ett som är säkert. Jag minns knappt ens när en toppolitiker till vänster lyckades med det sist. Vid ett sällsynt tillfälle gav Stefan Löfven en kul pik till Ulf Kristersson om att M-ledaren kanske umgås i en finkrets som har råd med flådiga Teslor, men att det inte gäller resten av landet. Andemeningen var att klimatpolitiken måste bli mer folklig och att fler måste kunna ställa om till en elbil.
Bättre exempel än så kan jag inte komma på.
Den högerpopulistiska versionen av kritik mot ”eliten” är bara hatisk. Det finns ingenting konstruktivt att hämta i den.
Samtiden lider på många sätt. Populärkulturella offentliga personer kuvas i ett influencervälde. Ingen vill stöta sig med någon. Då blir man inte inbjuden till nästa säsong av helylleprogrammet ”Bäst i test”. Då kanske man inte längre kan sälja prylar till sina följare.
Jag är så trött på alla sponsinlägg. Jag vill inte ha någon rabattkod på häcksaxar eller åkgräsklippare i flödet. När jag ser klippen vill jag vråla mot telefonen, likt Liam Gallagher i Oasislåten ”Live Forever”:
”Maybe, I don’t really want to know, how your garden grows”.
Men det gör jag såklart inte. Jag är trogen min håglösa samtida generation. Jag skrollar tyst vidare. Och saknar den gamla tidens Filip och Fredrik.