Min vän har inte råd att skilja sig
Bostadspolitik sätter käppar i hjulet för allas frihet
Jämställdheten krossas av bristande bostadspolitik. Jag vet inte hur vanligt det är, men någonting säger mig att det förekommer allt oftare. Att personer som vill separera hindras av svårigheten att hitta en ny bostad.
Nyligen träffade jag en vän på en bar och kom att tala om hennes skilsmässa. Sorgen över kärleksrelationen som stumnat hade helt ersatts av ångesten att ordna någonstans att bo.
Med två tonårsbarn som fortfarande bor hemma är det ingen lätt sak i Stockholm. Bostadsrätterna skenar i pris. Fyra, fem miljoner för en tvåa, åtta eller tio för en trea. Hyresrätterna är fåtaliga och hyrorna skyhöga i nyproduktion. Min vän och hennes blivande exman är i låga femtio- och sextioårsåldern. Lägre medelklass inkomstmässigt, inga förmögna människor. Helt vanliga inkomster.
Hade det inte varit för bostadssituationen hade de varit separerade för länge sedan.
”Du vet Daniel, ingen vill ge ett lånelöfte till en femtioårig ensamstående kvinna med normalinkomst”, sa min vän och log matt. Hennes man något äldre, närmar sig pensionen. Inte heller han är någon drömkund för storbankerna. ”Vad fan ska jag göra?”
Kvinnorörelsen i min mammas generation slogs för rätten till fri abort, barnomsorg och att besegra de första kretsarna av patriarkatet. Rätten att skilja sig, att lämna en våldsam man eller ett äktenskap som gått i stå var en grundbult kvinnorörelsen tillkämpade sig och som sedan tagits för självklar. Håller dessa rättigheter på att korrumperas nu, dras tillbaka av marknaden?
Inga formella hinder står i vägen för min vän att ta ut skilsmässa. Inget förmanande samhälle hytter med pekfingret. Det är de ekonomiska realiteterna som står i vägen. Möjligheten att bekosta en bostad hon och hennes två barn kan leva i utan att hela deras liv dras upp med rötterna. ”Det får räcka med skilsmässan”, sa hon.
Ett par dagar senare på en lunchkrog. Jag sitter med Aftonbladet och överhör två killar i 35-årsåldern om hur den ene av dem och hans ex tvingas turas om att bo i en minilägenhet på 18 kvadratmeter, medan den andra bor med de gemensamma barnen i en större. ”Det är inget liv”, säger han som skilt sig. Killarna är välklädda. IT-konsulter på lunch.
Ofta beskrivs bostadsbristen som ett problem för unga och lågavlönade utan kontakter, kontrakt eller kontantinsats. Men de perversa priserna på bostadsrätter och de nybyggnadshyror som växer fram i ruinerna av vår bortglömda bostadspolitik sätter käppar i hjulet för allas frihet. Både kvinnor och män tvingas kvar i kärlekslösa relationer, men som vanligt riskerar bostadsbristen främst bli en kvinnofälla.
Människor behöver kunna flytta ihop, skilja sig, ta ett jobb, starta om. Den enda lösningen är att samhället återigen börjar bygga bostäder som människor har råd att bo i. Det är människornas frihet och värdighet det handlar om.