Döm inte svenskarna för hårt i Swedengate
Vi är mentalt fast i svältåren
Tro det eller ej, men det fanns en tid då flingsalt var något nytt och exotiskt. Det här var runt år 2000 och det gick inte att sätta på en tv utan att det var matprogram som rullade på var och varannan kanal. Störst på matlagningshimlen var den brittiska stjärnkocken Jamie Oliver. Han fick varje liten vardagsmiddag att bli ett mysigt samkväm med vänner och familj.
På bästa sändningstid blev maten en socialt helig stund för att umgås och njuta.
Jag vågar påstå att det var en stark kontrast till svenskarnas middagsvanor.
Swedengate rubbar svenska självbilden
Jag kommer att tänka på Jamie Oliver och flingsaltet, som vår svenska motsvarighet Mat-Tina lärde oss att använda, när debatten om Swedengate växer lavinartat på internet.
Plötsligt diskuterar människor från jordens alla hörn svensk matkultur och gästfrihet. Detta efter att en person på internetforumet Reddit ställt frågan "Vad är det konstigaste du har behövt göra hemma hos någon annan, på grund av deras kultur/religion?".
Ett av svaren handlade om det svenska fenomenet att inte bjuda besökande barn på mat när det vankas middag.
Hashtaggen #Swedengate trendar just nu på Twitter. Myndigheten för psykologiskt försvar har behövt gå ut och dementera att det inte rör sig om någon påverkanskampanj som vill kasta på skit på Sverige.
Folk har bara fått dåndimpen över ett socialt fenomen som i andra länder skulle uppfattas som ren fientlighet.
Nittiotalsbarnen fick ingen mat
Jag tror det är många barn som är uppvuxna på nittiotalet, som liksom jag spenderat många halvtimmar med att spela Nintendo på sina vänners rum medan kompisen gått iväg för att äta.
Där och då var det inte så konstigt. I vissa familjer gjorde man så, i andra inte.
Men utifrån sett är det ett jättekonstigt fenomen. Det måste man erkänna.
Som så mycket som blir viralt på internet så har Swedengate börjat leva sitt eget liv. Nu kopplas de uteblivna middagarna till rasism, vårt koloniala arv och det historiska förtrycket av samer. Det är både komiskt, fascinerande och lite skrämmande.
Kvarleva från svältåren
Men det finns en annan berättelse här. Den om det svenska bondesamhället som behövde hushålla med allt som den lilla, årliga skörden gav i vårt karga klimat. En berättelse om hunger och svältår som inte är särskilt många generationer bort.
Men det handlar också om en slags omvänd artighet och jantelag. Inte har väl vi något speciellt att bjuda på? Eller idén om att inte rubba andra familjers matplaner, eller för den delen hamna i skuld genom att låta andra familjer utfodra ens barn.
Mycket har trots allt hänt sedan dess. Nånting hände när vi började släppa på den nedärvda stelheten kring mat. När vi började doppa fingrarna i samma saltskål och se maten som ett tillfälle att umgås.
Det är svårt att umgås med någon som sitter och spelar tv-spel i ett annat rum.