Magdalena Andersson bör säga ja till Nato nu
Just nu finns ett fönster där vi kan strunta i Moskvas hot
Uppdaterad 2022-05-13 | Publicerad 2022-05-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Denna vecka går Socialdemokraternas partidialog om säkerhetspolitiken in på upploppet. Mängder av möten har hållits, i partiets styrelser på regional och lokal nivå, på medlemsmöten, arbetsplatsföreningar och distriktskongresser.
Från högsta ledningen har det däremot varit knäpptyst.
I veckan hålls som en avslutning tre digitala "townhall-möten" där intresserade medlemmar över hela landet får möjlighet att över zoom diskutera frågan direkt med partiets ledning. Ännu en chans för de som vill.
Men den tidsplan som sätter ramarna har inte bestämts av Magdalena Andersson, eller ens i Sverige. Och tiden rinner ut.
Hade vi i vårt land fått bestämma skulle det inte ha funnits något att ta ställning till, ingen invasion av Ukraina, inga krigsbrott och inte de dystra framtidsutsikter vi ser för europeisk säkerhet.
Det är, som Tysklands kansler Olaf Scholz konstaterade, enbart Putins krig.
Vladimir Putin valde att helt oprovocerat anfalla ett demokratiskt, alliansfritt och fredligt grannland i syfte att utplåna Ukraina som självständig stat.
Det är ett agerande vi inte sett i Europa sedan Adolf Hitler anföll Polen 1939 och det raserar mycket av den säkerhetsordning som mödosamt byggts upp sedan andra världskrigets slut.
Så antingen väljer vi att gå med i Nato eller att stanna utanför trots att Finland går med. Båda alternativen innebär förändringar från den värld som fanns innan Putins krig
Putin gjorde det efter en lång kampanj där han utmålade ukrainarna som nazister och under skydd av ett fullkomligt fyrverkeri av lögner. Hans uttalade motiv är att ”avnazifiera” Ukraina.
Nu börjar vi se liknande kampanjer i Ryssland riktade mot Sverige. På ryska busshållplatser pekar affischer ut Astrid Lindgren och andra kända svenskar som nazister.
”Vi är mot nazism, de är det inte” står det i texten.
UD säger att de känner till kampanjen och Myndigheten för psykologiskt försvar säger att syftet är att nå även svenskar.
– Det här följer Rysslands narrativ och är i linje med den propaganda som Kreml och ryska statliga medier pumpar ut, säger Mikael Östlund, kommunikationschef.
Avsikten är inte särskilt subtil, Ryssland vill skrämma oss.
Men det lär inte fungera. Moskva har knappast kraften att angripa fler länder just nu i någon större skala eftersom deras stridsvagnar i lite för hög utsträckning blivit stulna av ukrainska bönder.
I framtiden kommer Ryssland resa sig igen, som alltid, men för tillfället finns ett fönster där både Finland och Sverige kan strunta i Moskvas hot.
På fredag den 13 maj kommer Sveriges nya säkerhetspolitiska analys att vara färdig. Den har tagits fram i bred dialog mellan riksdagspartierna. Dagen efter kommer Finlands socialdemokratiska parti att fatta beslut om Nato följt av Socialdemokraterna 15 maj.
Den 17 maj kommer republikens president Sauli Niinistö hit på statsbesök. Mycket talar för att det är då som Sveriges och Finlands regeringar kommer att sätta ner foten på riktigt.
Men varför spelar egentligen Finland så stor roll för svensk säkerhet?
Frågan kan tyckas märklig, Finland är vårt närmsta grannland och vår historia är sammanflätad sedan urminnes tider. Men det strider mot Sveriges självbild att vi inte fullt ut själva kan bestämma.
Finland är inte jämförbart med något annat land. Miljoner trådar förenar oss över Östersjön – av språk, familjerelationer, handel och minnen.
Men också av säkerhet.
Finland är det land vi har närmast militära och säkerhetspolitiska relationer med. "Bortom fredstid" som det heter i våra officiella dokument. Om Finland skulle bli angripet måste en fiende räkna in i kalkylen att även direkt möta svenskt stridsflyg, svenska u-båtar och svenska specialförband. Bland annat.
Och det är finska värnpliktiga som vaktar den 1 340 kilometer långa gränsen mot Ryssland, ett värn också för oss. Vår säkerhet hänger ihop.
Om Finland väljer att gå med i Nato och vi stannar utanför blir vi den svagaste länken i den nordiska kedjan, svagare än idag.
De räcker att jämföra med Norge och Danmark. Vi har nära samarbeten även med dem, men deras militära säkerhet organiseras genom Nato. Så skulle det bli även med Finland.
Läxan från Ukraina är glasklar: antingen omfattas man av Natos artikel fem, de ömsesidiga försvarsgarantierna, eller så gör man det inte.
Kiev får hjälp men krigets pris är fasansfullt. Bilderna från Butja, Mariupol och Irpin kunde ha varit svartvita och från en bok om andra världskriget. Men de är i färg, och det värsta har vi sannolikt ännu inte fått se.
Om Ukraina varit medlem av Nato skulle inget av detta ha hänt, eftersom inget Natoland någonsin blivit invaderat.
Säkerhetspolitik är inte enkelt och det är inte märkligt att människor kommer till olika slutsatser. Den tendens som finns i debatten att stämpla Natomotståndare som "Putinister" är en auktoritär retorik som leder tankarna till just Putin.
Demokrati behöver tid för att fungera, som många har påpekat, och även i krislägen måste man göra så gott man kan för att hinna med de samtal som behövs. Att det blivit som det blivit där beslut måste fattas på kort tid är olyckligt.
Jag har själv, liksom många andra, ändrat mig om Nato motvilligt och efter lång betänketid.
Men att inte fatta beslut när omvärlden dramatiskt förändras är också ett beslut, och i regel ett ganska dåligt sådant.
Så antingen väljer vi att gå med i Nato eller att stanna utanför trots att Finland går med. Båda alternativen innebär förändringar från den värld som fanns innan Putins krig.
Magdalena Andersson har från början sagt att Sveriges och svenska folkets säkerhet ska vara utgångspunkten när regeringen lägger fram sitt förslag om en ny säkerhetspolitik efter Rysslands invasion.
Nu har tiden kommit när hon måste berätta vilka slutsatser hon dragit. Den visklek vi haft i svensk debatt under drygt två månader där alla som faktiskt bestämmer något är tysta behöver få ett slut.
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bör säga ja till svenskt Natomedlemskap.