På söndag har Sverige inget miljödepartement
Jorden har inte tid med Kristersson, Busch eller Pourmokhtari
Det borde vara gnistrande snö, krispig kyla och radion som sänder nyårsklockor från kyrkor runt om i landet. Raketer som skrämmer husdjur och löften vi vet att vi inte kommer att hålla. Bubbligt vin och något extra gott på tallriken.
Det har knappt gått en vecka sedan jul och här står vi nu inför ännu en traditionstyngd högtid. Kanske blir det inte riktigt som vanligt. Äkta champagne och hummer kan få stryka på foten i dyrtider.
Å andra sidan brukar konsumtionen av lyxprodukter hålla i sig även när det är kris. Målgruppen är knappast de som drabbas först.
Framför allt handlar ändå nyår om tid. Det år som har varit, och det år som ska komma. En ny start.
Som det kommer att sägas från Solidens scen på Skansen i morgon kväll:
Ring ut, ring ut de tusen krigen år,
ring in den tusenåra fredens rike!
Det var länge sedan Tennysons ord kändes så påträngande.
Tid är något relativt. Det gäller inte minst inom politiken. Det är till exempel stor skillnad på hur tiden uppfattas när man sitter i opposition och när man har ansvaret att styra.
På sitt oefterhärmliga närkemål fångade liberalernas ledare Johan Pehrson det där när Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson presenterade sitt regeringsunderlag i mitten av oktober.
– När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, och sen säger man en sak också efter valet.
Årets citat i svensk politik? Ändå sa Pehrson kanske något viktigt om hur politik fungerar.
Den som sitter i opposition har all tid i världen. Dagarna till nästa val går långsamt som en helt laglig A-traktor. I princip inget man säger kommer ju ändå att prövas mot verkligheten. Därför behöver ingenting heller omprövas.
Gamla käpphästar fungerar fint. Att de har hängt med ända sedan debatterna i gymnasieskolans kapphall spelar ingen roll.
Därför kunde Ebba Busch och Ulf Kristersson ägna en hel valrörelse åt att prata om nya kärnkraftverk som kanske skulle kunna finnas på plats en bit in i nästa årtionde. Och samtidigt ställa ut helt orealistiska löften om en energimarknad som havererat precis nu.
Att lova tio kronor billigare diesel eller pengar till elräkningen redan den första november fungerar när man sitter på avbytarbänken. Men det fungerar inte när man representerar regeringen och människor vars vardag slagits i spillror förväntar sig ett svar.
Då blir tiden plötsligt något ytterst dyrbart.
Ibland säger man att en ny regering har 100 dagar på sig om den vill få något gjort. När den tiden har gått handlar resten av mandatperioden mest om krishantering och förvaltning.
Idag är det 75 dagar sedan Ulf Kristersson valdes till statsminister.
Vi lever dessutom i en total omställning av samhället. Om världen ska undvika en fullständig klimatkollaps är det bråttom. Frågan är om vi eller politikerna har förstått hur bråttom.
I Parisavtalet från 2015 har världens länder enats om att begränsa den globala uppvärmningen till allra mest två grader. Det kräver snabba och drastiska utsläppsminskningar. Även om vi skulle stoppa alla utsläpp i dag kommer temperaturen att fortsätta att stiga i många år till.
I EU ska utsläppen ha minskat med 55 procent redan 2030, jämfört med 1990.
De svenska målen, som alla partier utom Sverigedemokraterna röstat för, är mer ambitiösa. År 2030 ska utsläppen ha minskat med 63 procent.
2030. Förstår Ebba Busch och Ulf Kristersson hur snart det är, i alla fall om man ska kunna ställa om ett helt samhälle.
Åtta år är ingen tid när hela vårt sätt att tänka på transporter och trafik behöver förändras. De flesta av dagens bilar kommer fortfarande att rulla in i nästa årtionde. Då kan vi inte vänta med att bygga upp en industri för biobränslen eller sänka kraven på inblandning.
Åtta år är ingenting när tusenåriga industriella metoder, som stålproduktionen, ska göras om i grunden. Utvecklingen av grönt stål i Norrbotten går i rekordfart, men den kräver stabila politiska förutsättningar och en elproduktion som fungerar.
Den förra regeringen drog benen efter sig när det handlade om att bygga ut förnybar kraft och fungerande nät. Den nya är nästan demonstrativt ointresserad.
Vi har helt enkelt inte tid. Inte tid för en regering som konstaterar att sänkningen av reduktionsplikten kommer att göra att vi missar målen. Inte tid för en energipolitik som inte storsatsar på vindkraft eller en infrastrukturpolitik som skrotar järnvägsutbyggnaden.
Vi har inte tid med en miljöminister som tycks tro att så länge de politiska slagorden är de rätta spelar det ingen roll vad som händer i verkligheter.
Och på söndag har det svenska regeringskansliet för första gången på 35 år inte längre något miljödepartement. Vi har inte tid med det heller.
Det gamla året lägger sig att dö …
Ring själaringning öfver land och vatten!