En äkta folkpartist förnekar sig aldrig
En moderat vill alltid sänka skatten
Moderaterna i Stockholms län vill sänka skatten på vinster från bostadsförsäljning. Idag ska den som tjänat pengar på sitt boende betala 22 procent i skatt, betydligt mindre än skatten på arbete. Men alltså på tok för mycket, enligt Stockholmsmoderaterna.
En sänkt skatt skulle göra det mycket lättare för till exempel unga människor att hitta någonstans att bo, säger man.
Det är svårt att föreställa sig något mer moderat. Lösningen på bostadsbristen är inte stöd till byggande, inte större krav på kommunerna eller en fördelningspolitik som gör att människor har råd att bo.
Lösningen i Stockholmsmoderaternas tappning stavas skattesänkning. På en arbetsfri inkomst.
Man nästan hör Bo Lundgren hurra i bakgrunden.
När det bara finns en hammare i verktygslådan ser alla problem ut som en spik.
Nu tänker Stockholmsmoderaterna driva kravet på höstens partistämma i Umeå. Vi gissar att stödet från partivännerna kommer att vara starkt.
Politiska partier är som allt annat en del av den tid de verkar i. Ibland betyder det anpassning. En åsikt, till exempel om svenskt NATO-medlemskap, som var omöjlig igår känns självklar idag.
Samtidigt finns det något beständigt hos just politiska partier. Det handlar inte alltid om konkreta politiska åsikter. Lika ofta är det en attityd, som hos moderaterna i Stockholm.
De andra två regeringspartierna har också visat att ränderna sitter i. Ta Johan Pehrsons Liberaler. Partiet bytte ju till och med namn och logotyp för snart åtta år sedan, allt i ambitionen att signalera en nystart.
Det fanns något omisskännligt folkpartistiskt över scenen
Pehrson själv är ju för övrigt en ny sorts liberal ledare. Inga adjunktsvibbar här inte. Gamla partihjältar som Bengt Westerberg eller Ola Ullsten känns avlägsna när han får ”feeling” i TV-debatter.
Ändå fanns det något omisskännligt folkpartistiskt över scenen när Pehrson häromveckan presenterade sitt arbetsmarknadspolitiska råd.
Tre professorer, två generaldirektörer, en docent, en analysdirektör, en avdelningschef och en ”disputerad nationalekonom”. Inte en enda arbetsgivare och absolut inte några fackliga röster.
Bara en folkpartist kan vara så bländad av titlar.
Och vad ska vi säga om Kristdemokraterna? Ebba Busch har jobbat hårt på att profilera om sitt parti. Från att vara en röst för kristen kärlek har hon skapat ett parti som svänger sig med Donald Trumps slagord och vill att polisen skjuter skarpt mot demonstranter.
Ett SD för tjejer, som socialdemokraten Veronica Palm har uttryckt det.
När Busch skulle ge sitt recept mot gängvåld vände hon sig ändå direkt till landets ”mammor och pappor”.
– Ni måste veta var era barn är på kvällarna, förkunnade den vice statsministern och lät med ens som en remix på Alf Svensson.
Man kan diskutera Kristdemokraternas moral, men aldrig deras moralism.