Var äpplet kommer ifrån? Fråga inte ens

Karin Ahlborg

Nu vet jag varför vi inte får veta varifrån maten kommer.

Vi är för dumma, helt enkelt.

Frågan om ursprungsmärkning av maten verkar evig.

Nio av tio svenskar vill veta varifrån maten som vi köper och äter kommer.

Och det är förstås en självklarhet.

Hur ska vi annars kunna fatta beslut om matvaran är prisvärd, om den är transporterad för långt för vår smak, om vi vill stödja ett land framför ett annat.

Det finns absolut ingenting som hindrar leverantörerna från att ge oss det vi frågar efter; alltså klämma dit ursprungslandet.

Men det går ju inte, invänder branschen. Det är för krångligt, det tar för stor plats, man kan inte byta förpackningar om man nu händelsevis får in råvaror från ett nytt håll.

Och så vidare i all oändlighet.

Men häromdagen hörde jag den verkliga förklaringen: vi kommer att fatta fel beslut, nämligen.

Så här sa Pär Bygdeson som är vd för Livsmedelshandlarförbundet, vid ett presseminarium:

– Vi är inte betjänta av en ursprungsmärkning. Särskilt inte om varorna kommer från länder med låg kulturell status. Kunderna har fördomar som får dem att fatta fel beslut.

I ännu mer klartext: vi dumma konsumenter kommer kanske att hellre köpa en vara från Sverige än en från Polen.

Ja? Och om vi gör det? Det är i alla fall våra pengar och våra magar som vi rimligen bör få bestämma om.

Det kan mycket väl vara så att varan som är tillverkad i Polen håller en mycket högre kvalitet än den svenska. Fast då är det upp till leverantören att berätta det i stället för att undanhålla oss information.

Men visst hade man det på känn att det egentliga skälet till att inte ursprungsmärka handlade om att kunna kränga vad som helst till oss som inte kan tillåtas göra egna val?