Kunderna borde få gratis förstoringsglas

Karin Ahlborg

Innehållsförteckningar är oläsliga

Det räcker inte längre att komma ihåg plånboken när jag ska handla.

Numera åker alltid förstoringsglaset ner också.

Ja, det ser mer än lovligt gaggigt ut när jag står mellan hyllorna och hivar upp förstoringsglaset för att kunna läsa vad jag egentligen köper.

Gaggigt och en smula överdrivet, säkert.

Men det är faktiskt inte mig det är fel på.

Jag läser tidningen obehindrat på normalt läsavstånd. Har inga problem med att läsa en bok i skum belysning och ser alldeles utmärkt textremsan på teven. Jag kan läsa mig till vad tröjan är gjord av och var.

Men när det kommer till att granska innehållsförteckningarna på matvaror går jag bet.

Jag vrider och vänder på förpackningarna otaliga gånger innan jag ens får klart för mig om jag ser texten upp och ner eller rättvänd.

Och sedan kisar jag och försöker lista ut var jag ska försöka fästa blicken för att hitta den svenska biten i det grådaskiga fältet som ska föreställa text.

Sedan ger jag upp för det är oftast stört omöjligt att hålla fokus på pyttebokstäverna så länge att det går att stava sig igenom p-hydroxibensoesyrametylester fördelade på tre rader.

Det borde ju finnas regler för hur stora bokstäverna ska vara?

Jamen, det finns det. Så här står det i Livsmedelsverkets Vägledning till märkning av livsmedel: ”Märkningsuppgifterna ska också vara lätta att förstå, väl synliga, klart läsbara och beständiga.”

Men eftersom ingen bryr sig om att kontrollera att reglerna för märkning verkligen följs så är de förstås fullständigt meningslösa.

Och då återstår att vi utrustar oss med förstoringsglas.

Förresten borde förstoringsglasen tillhandahållas fritt för alla kunder om handeln alls menar något med att de bryr sig om sina kunder.

Se där, ett alldeles gratis förslag. Första handlaren att nappa ska få ett hedersomnämnande av mig.

Läsbart.