Gurra G från Just D tar oss med till förföriska New Orleans
Bjurman: Detta hade jag aldrig kunnat föreställa mig
NEW YORK. Min fantasi är rätt livlig, så mycket lite som händer förvånar.
Men att jag en dag skulle sitta i New York och längta mig galen till New Orleans på grund av Gurra G från Just D…det hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig.
Tvärtom får jag nog lov att erkänna att Gustave Lund – som han egentligen heter, en av de tre lymlarna i det som var det charmiga, om än inte helt rumsrena, svenska svaret på Beastie Boys – är en av de sista jag associerar med det sinnliga och förföriskt kantstötta unikum till favoritstad där de äter ostron till frukost, prioriterar en bra hängmatta högre än ett välbetalt arbete och dyrkar sin musik som de fromma dyrkar herren himself.
När ett album han spelat in under pseudonymen Gary Lane, kallat kort och gott ”Songs”, landar i mailen förväntar jag mig snarare något singer-songwriter-artat. Det vore mer linje med hur jag, måhända fördomsfullt, uppfattar riktningen gamla Just D-medlemmar rört sig i senaste 25 åren.
Men det visar sig häpnadsväckande nog att den 55-årige stockholmaren – som sedan de glada dagarna i Wille Crafoords och Peder Ernerots sällskap också gett ut romaner, satt upp teaterpjäser och agerat i ett antal filmer och tv-serier – kokat en dos gumbo av den kryddstarka, svampiga, funky sort de stora häxmästarna i Big Easy matat lystna massor med genom historien.
Jo, Gurra G står skuldra vid skuldra med sådana som Dr John, Professor Longhair, Champion Jack Dupree och Allen Toussaint på detta album.
Hur det kunnat hända vet jag inte – vart tog den söta lilla rapparen vägen, går det att fråga sig – men jag gissar att han gjort sina pilgrimsresor till den ångande hettan i Louisiana, för det låter faktiskt både autentiskt och riktigt, riktigt bra.
Uppbackad ett eminent band med bland andra Thomas Lindberg (piano, orgel, bas), Luleås egen Snooks Eaglin Ola Gustafsson och legendariske Borlänge-trummisen Marcus Källström får han det till och från att svänga på exakt rätt sorts buckliga, sensuella och heta sätt.
Några gånger är det så jag kan förnimma smaken av en kall Abita på The Spotted Cat, doften av chicory-kaffe på Cafe Du Monde och den kompakta fukten en eftermiddag på strandbanken nere vid Mississippi, medan en flodångare stävar norrut mot deltat.
Längtan dit blir överväldigande, så ett nytt besök är nu bokat i sommar.
Man får tacka Gurra G för den oväntade påminnelsen.