Här ser Wikingsson sin idol Dylan - helt ensam

Per Bjurman

Fredrik Wikingsson bjöds på personlig konsert med sin störste idol

Han fick inte höra ”Knockin’ on heaven’s door”.

Men för Fredrik Wikingsson kändes det ändå som att han knackade just på himlens dörr när Bob Dylan i natt spelade för bara honom i en tom konsertlokal i Philadelphia.

– Jag är helt omtumlad. Det var en av topp tre-upplevelserna i livet. Två förlossningar och det här, säger den svenske tv-stjärnan till Nöjesbladet.

Det var som final för webbserien ”Experiment ensam”, skapad av spelbolaget Paf, som Bob Dylan i natt genomförde en helt privat konsert för Fredrik Wikingsson, sedan tidig ålder fullkomligt besatt av den 73-årige legendaren.

Den svenske tv-stjärnan var på förhand både uppspelt som en kristen inför Jesus återupppståndelse och inställd på att hela projektet skulle kunna spricka.

”Konstig känsla”

– Jag är helt på det klara med att det kan vara en blåsning, sa han med en olycklig grimas så sent som i fredags kväll.

Men icke.

Sent i natt satt han i en stol i övrigt tomma Academy of Music i Philadelphia och på scenen stod Bob Dylan och sjöng bara för honom.

– Det var en väldigt konstig känsla att sitta där, helt ensam i den fantastiska lokalen innan det skulle börja. Jag kände mig utlämnad och naken. Och rädd, faktiskt. Man nojar ju för att han ska hata en sån här grej, säger en närmast omskakad Wikingsson när vi talar med honom strax efteråt.

”En låt jag älskat”

– Men plötsligt kom han in på scenen, morsade och började öva lite skalor och pratade med bandet. Sedan gjorde de Buddy Hollys ”Heartbeat”, vilket är något märkligt eftersom det alltid varit en låt jag älskat.

Den ensamme svenske åhöraren fick höra ytter­ligare tre covers: Fats Dominos ”Blueberry Hill”, Chuck Willis ”It’s too late” och en gammal bluesstandard han inte kunde placera.

”Då brast det för mig”

– Väldigt honom att bara köra covers, men hellre det än att han gjorde något han inte hade lust med, som ännu en ”Like a Rolling Stone”, säger Wikingsson.

Efter andra låten ropade jag plötsligt åt bandet att de var strålande och då började han skratta. Bara det, att jag fått honom att skratta ...sedan tog han fram munspelet och jag har alltid tyckt det varit lite banalt att alla ska jubla så fort han drar ett munspelssolo, men där och då var det så det brast för mig.

Hur ska det här firas nu då?

– Jag vet inte. Filip är i stan och jag ska väl försöka förklara det här för honom.

– Men det går nog inte. Det var en av topp tre-upplevelserna i livet. Två förlossningar och det här. That’s it. Det tråkiga är att jag inte kommer ha kvar den här känslan när jag vaknar i morrn.