Farshid Jalalvands sommarprat är en kompetent men tråkig skolbok
Mikrobiologen låter som att ha läser högt ur ett reafynd
Ett skolboksexempel – bokstavligt talat.
Det tar tid innan Farshid Jalalvands sommarprat släpper sargen.
Men ibland måste saker kanske få vara lite tråkiga.
Häromdagen drev Katrine Marçal med ”Sommar” som ett program där man måste fläka ut sitt privatliv.
Då bortsåg hon från att en betydande mängd sommarprat, däribland hennes, är som TED-talks, ljudböcker ur faktahyllan. Dagens med Farshid Jalavand är ännu ett sådant, en torr historia. Som en av de smarta böckerna om vetenskapens historia man plockar upp på bokrean och aldrig läser klart.
Vi lotsas från ”den tänkande apan” via ”evolutionen”, ”empiri” till dagens smartphones.
Som högläsning ur den där pedagogiska reaboken. Visst är det kompetent men kanske känner jag inte för att sitta i skolbänken just i dag. När sedan ”Verdis requiem, Tuba mirum-satsen” brakar loss känns det som att jag hamnat i Svenska dagbladets mest akademiska hörn av kultursidan.
Programmets styrka, och anledning, blir Jalavands humble brag om hur han mot sin vilja blev expert i media under covidhystrerin. Hur man i dagens sociala medier-klimat kan kallas både feg medlöpare och uppmärksamhetssökande alarmist på samma gång. Hur svår balansgång det var att gå i polemik med andra forskare om rätt och fel kring vaccin när alla var så oroliga. Sedan Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 8, andra satsen. Missförstå mig inte, jag älskar klassisk musik, men det blir lätt en förstärkare och här förstärker den en viss tråkighet.
Sedan blir det vetenskap igen: sci-fi-filosofi om livets mening och vad som händer efter döden. Det är lite svindlande, inte dåligt alls. Men också lite – ja, jag har skrivit det innan: tråkigt.
Men det är också skönt att inte allt i public service är ”cool” Karin af Klintberg-infotainment med Erik Haag utan byxor.
Det kanske måste få vara lite tråkigt ibland.
I morgon pratar: Anna-Karin Palm