Sluta nu, Dräpar-Tony – lämna henne i fred!
Kristoffer Bergström om avsnitt 4 av ”Mästarnas mästare”
Nej, Dräpar-Tony.
Sluta nu.
Du får besegra vem du vill, men när du slår ut Anna Wijk blir det personligt.
I morse vaknade min treåriga dotter uppskakad efter nattens mardröm.
– Det var en fluga med pistol. Den dödade alla, sa hon.
Som förälder låtsades jag vara skärrad, jag kramades och tröstade, men egentligen hade hjärnan inte plats för mer fasa efter den mara som ridit mig. Ett väsen som grenslat mig som en motorcykel och kört vänstersvängar hela vargtimmen.
Vanligtvis är ”Mästarnas mästare” ett mysprogram, men förhandsvisningen av avsnitt fyra rev upp sår inombords. Att Tony Rickardsson slog ut Johanna Ahlm häromsistens kunde jag smälta, men när Anna Wijk föll offer för hans blixtrande reflexer smärtade det.
Det är svart
För innebandy är min sport och Wijk är blott den andra utövaren i programserien efter Niklas Jihde (fyra 2016). Som aktiv var passningssnillet en egensinnig typ – envis, sur och rätt tråkig i intervjuer. Och min idol. Men nu är hon borta.
Det storsinta vore att medge att Tony Rickardsson förtjänar avancemanget, att husets åldring imponerar med sina prestationer, men det här är inte en tid för mogna analyser. Så i Anna Wijks anda vill jag berätta vad jag känner:
– Det är svart.
”Vattenfallet” var lika rafflande som vilken liveidrott som helst
(I övrigt var det ett kanonavsnitt. Säsongens vassaste hittills. Gruppen är förvånansvärt jämn och tabellen skiftar därför kraftigt för varje gren.
Särskilt spännande var den inledande grenen ”Vattenfallet”, som med sin kombination av fysik och samarbete var lika rafflande som vilken liveidrott som helst. Hur hade man själv gjort? Hur funkade Anja Pärsons och Sebastian Larssons kodspråk med de förutsägbara glosorna ”skidor” och ”fotboll”?
Det går att invända att ”Beepidioten” var dåligt kalibrerad mellan könen, att det var givet att de tre yngre männen skulle vara sist kvar, men jag sorterar in den missen under bagateller och inget som påverkade vilka som blev nattduellanter.
Vad som särskilt lyfter den pågående säsongen är produktionens tro på vanligt umgänge. Att låta deltagarna laga mat, teka och spela pingis i stället för krystade och redaktörsbestämda samtal om vikthets eller skral ekonomi, scener som alltid känts närmare skådespel än verklighet).
Nu hejar jag på Jimmy Samuelsson och Johanna Davidsson. Hör du det, Tony? Lämna dem i fred, tack.
