Sanna Kallur var bäst – det såg varenda hare
En trist sorti ur ”Mästarnas mästare”
I ”Gudfadern” vaknade en förskräckt Jack Woltz bredvid en död häst.
I ”Mästarnas mästare” lär vi oss att Sanna Kallur råkat nästan lika illa ut.
Hon vaknade bredvid en ungersk hare.
För första gången i år skrattar jag rakt ut. Det är en djupt ovärdig reaktion, spottpärlor katapulterar genom luften, men historien är så överraskande att min hjärna inte hinner kontrollera läpparna.
Det är ett av alla bordssamtal, den här gången om idrottens förmåga att sänka murar och sammanföra nationaliteter. Friidrottarnas minnen är färgstarkast, för när de kuskar runt på europeiska galor tilldelas bara stjärnorna singelrum. Resten, de halvsnabba och hyfsat spänstiga, tussas ihop med lite vem som helst i ett dubbelrum.
Längdhopparen Michel Tornéus stötte ofta på språkförbistringar, särskilt den gången rumskamraten var eritrean. Häcklöparen Sanna Kallur delade dubbelsäng med en farthållare från Budapest. I skrift är anekdoten småkul, men när hon säger ungersk hare tecknas inre bilder av en liten morotstuggare som kurar vid sänggaveln medan hon förväntas peppa och nu kan jag inte skriva mer utan att fnissa.
Förlåt.
Jag ska samla mig.
Den här texten ska inte handla om hotell, inte heller om Frida Hansdotters halvtimme i jägarvila, utan om Sanna Kallurs sorti.
Förbannat sorgligt var den. Jag har tyckt om Henrik Windstedt, men stående inför ljusstavarna var han min fiende. När han lutade sig framåt, synbart mer alert än motståndaren, var utgången given. Och sedan sa det smack, smack och så var hon ute.
Sanna som varit säsongens centralfigur. När hon pratade lyssnade vi. När hon hängde i en träställning, med musklerna pumpande men ansiktet i total kontroll, häpnade vi.
Men nu är det som att dirigenten lämnat orkestern och låter musikerna tuta vidare på måfå. Kim, Pernilla, Henrik, Frida och Michel förtjänar sina platser i semifinalen, de är jämnstarka och jämnintressanta, men de är inte vitala såsom kvinnan som just lämnat.
Jag kan nog hitta en ny favorit, låt säga Pernilla Johansson eller Kim Källström, men det är ett förnuftets val. Sanna Kallur hejade jag på intuitivt, utan att ens behöva eller vilja resonera om saken.
Bäst var hon, på något vis. Det kunde varenda hare se.