Depeche Mode gör bästa bluesen på nya singeln
Bjurman: Jocke Berg hade rätt om syntarna från Basildon
NEW YORK. När DJ:n på en trång bar på Södermalm i Stockholm en kväll för länge, länge sedan spelade Depeche Mode böjde sig Jocke Berg fram och skrålade:
– Det här är blues.
Aldrig har det varit sannare än när de spelar schack med döden i utsökta comeback-singeln ”Ghosts again”.
Ja, jag förstår vad du tänker. ”Vilken tönt som måste namedroppa Jocke Berg. Tror han framstår som cool bara för att han är bekant med Kent-sångaren”.
Helt felaktig är väl kanske inte den analysen, lite posör är man ju. Men framförallt tänker jag att en sanning av den sorten får mer tyngd när den förs till torgs av en sådan auktoritet (förresten var jag inte så bekant med Jocke; det fanns andra Kent-medlemmar som hängde på samma barer betydligt mer frekvent…)
För det stämmer ju. Depeche Mode gör blues. Nej, inte bokstavligen, förstås. De låter inte som Howlin’ Wolf eller Sonny Boy Williamson, det var inte så Eskilstunas egen Dave Gahan menade. Men svärtan, tungsinnet, olyckan, vemodet – ja, bluesen! – är densamma i Basildon-hjältarna mest drabbande syntdraman som i en bucklig klagosång från Mississippi-deltat.
I vad mån jag förstod det i dunklet på vad-baren-på-Östgötagatan-nu-hette minns jag inte, men jag gör nu och i all synnerhet gäller det ”Ghosts again”. Det är alltså öppningssingeln från kommande ”Memento mori” – DM:s första album på sex år och tillika det första sedan ursprungsmedlemmen Andy Fletchers plötsliga bortgång förra året.
Att den tragedin sätter prägel på den nya musiken framgår redan av titeln. Memento mori betyder, ifall någon nu behöver upplysas om det, ”Kom ihåg att du ska dö” och det obönhörliga temat går igen också i ”Ghosts again”.
Till en svidande vacker och melankolisk melodislinga, klädd i suggestiv elektronisk skrud – faktiskt inte helt olik den Kent vävde på sina sista album, för att nu knyta ihop allting – påminner Dave Gahan om att vi alla snart är spöken och han gör det med mer sorglig ömsinthet i stämbanden än kanske någonsin.
I tillhörande video, som vanligt regisserad av den store Anton Corbijn, spelas det på Ingmar Bergman-vis schack med döden på ett hustak i ett svartvitt New York och en lämpligare illustration går ju knappt att tänka sig.
Den typen av schackparti är ju, när man drar saker och ting till sin spets, vad det handlar om i all blues.
ORSAKER TILL EXTAS
• Depeche Mode – Ghosts again (Singel)
– Som sagt…en strålande comeback.
• The last of us (HBO-serie)
– Jag börjar motvilligt bli helt besatt.
• Björn Dixgård – Higher (Singel)
– Sveriges störste soulsångare i en helig psalm. Och pianoversionen är bäst.