Gör allt för att undvika sötaste öronglöggen
”Last Christmas” flippar som låt – floppar som film
Mitt i pubquizet lutar min polare sig fram och viskar:
”Jag har duckat Armageddon i år.”
Vad fan pratar han om?
Min vän Mattias Kling tittar länge på mig och nickar, som om han verkligen vill låta orden ska sjunka in.
Allt är en smula besynnerligt.
Kling är en berömd metaldåre och journalist från Kalmar. Han brukar ju älska Armageddon. Det kan vara svårt att höra vad hans favoritband sjunger om, men jag gissar att 85 procent handlar om undergången. Så jag ställer frågan som jag ruvat på i nästan en minut:
”Vad fan pratar du om?”
Kling lutar sig fram igen:
”Jag har hittills inte hört 'Last Christmas' med Wham! en enda gång i år.”
Ahaaa.
Han pratar om Whamageddon, en viral utmaning som går ut på att undvika den ökända jullåten och vinterplågan mellan första december och julafton.
Kling ryser till och tittar åt vänster. Sedan tittar han åt höger. Sedan tittar han bakom sig, som om han är rädd för att ”Last Christmas” har gömt sig under ett bord och när som helst kan hoppa fram och bita honom i öronen. Om det händer kommer det nog att ske från pubens högtalare ovanför Klings huvud. Det vore faktiskt mer logiskt.
Med tanke på att Kling måste sitta still i nästan tre timmar under ett pubquiz med ett lätt men tydligt jultema befinner han sig i en farlig no go-zon. Medan han förklarar sin noggranna strategi hinner jag åter igen fundera på varför mitt umgänge börjar likna ett avsnitt av ”The marvelous Mrs Maisel” eller ”Seinfeld”.
En av tidernas bästa jullåtar
Kling har ingen tv och undviker därför den värsta reklamfällan. Han träffar just nu nästan ingen alls. När han har ett ärende utomhus tar han på sig hörlurar och blastar extrem metal på, ni gissade rätt, volymen elva. Det minimerar risken att råka höra George Michaels varma stearinröst i en shoppinggalleria. Han har på sig lurarna konstant på jobbet också, om någon undrade.
Själv förstår jag ingenting. ”Last Christmas” är ju en av tidernas bästa jullåtar. 80-talets billigaste Casio-synth, George Michaels fuktiga röst, den sentimentala texten och musikvideon där vackra människor gömmer sina bultande hjärtan under stickade tröjor och får ett snöbollskrig att likna ett barntillåtet förspel. Kan det vara kasst? Det är alltid årets sötaste öronglögg.
Sedan ”Last Christmas” släpptes 1984, på den tiden då snön kunde ligga kvar på backen utan att smälta i flera dagar även i södra Sverige, har låten blivit enormt populär. I år är den även bioaktuell. Filmen med samma namn är baserad på låtens text. Eller rättare sagt textraden ”Last Christmas, I gave you my heart”.
Bokstavligt talat. Upprepar: verkligen bokstavligt talat.
Korkad handling i filmen
I huvudrollen syns Emilia Clarke, mer känd som drakmodern Daenerys Targaryen i ”Game of thrones”. Handlingen är så korkad att ingen behöver vara rädd för att Sverige en dag legaliserar marijuana. Med tanke på filmen ”Last Christmas” kan det knappast bli värre. Om folk rökte på mer skulle de kanske inte orka att låta vissa idéer gå från ax till julskinka.
När quizet är över störtar Kling upp och i väg. Det är båttom nu. Precis när han skyndar mot dörren börjar en omisskänlig synth att tipp-tappa genom lokalen: ”Dut-dutdutdut-dut-dut-dut”. Tätt följd av George Michaels inledande, mjuka och vokala utlösning: ”Haaaaahahaoooouuuååååh...”
Men var inte orolig. Kling har redan dragit snabbare än sin egen skugga och trollat fram sitt krucifix: hörlurarna. I hans öron låter det säkert redan som att dubbla baskaggar och en kummelgast våldtar en g-klav.
Whamageddon får vänta.