Per Bjurman: Frank Vincents död gör mig så upprörd
NEW YORK. Frank Vincent var bäst.
Att han plötsligt lämnat oss gör mig så upprörd att jag får lust att åka ut till nån luggsliten bar i Queens och be lämpligt offer att ”go home and get your fucking shinebox”.
Det var framförallt för den repliken, fälld i Martin Scorseses mästerverk ”Goodfellas” (”Maffiabröder” på svenska men det är ju en så rutten översättning att jag vägrar använda den) som Frank Vincent blev ikon.
Han spelade Billy Batts – en gangster som just släppts ur fängelse och under ett coming-home-party på Ray Liotta-karaktären Henry Hills Queens-bar ”Suite Lounge” förolämpar svårartat komplexfyllda ligisten Tommy DeVito, oförglömligt gestaltad av Joe Pesci, för att han i yngre dagar var en så enastående skoputsare.
Skymfen slätas såsmåningom över, ursäkter framförs, glas höjs – och just när det verkar som att stormen bedarrat tar Batts en klunk, stirrar rakt framför sig och utbrister:
– Now, go home and get your fucking shinebox!
Därefter dör Billy Batts förstås en fruktansvärd död och Vincent syns inte till mer i filmen och det säger något om hans storhet att han på bara några få minuter gjorde sådant intryck att han resten av livet fick stå ut med att någon i princip varje dag kom fram och citerade Billy Batts; uttrycket har liksom blivit synonymt med den ultimata smädelsen i USA.
Men så var det med allt den 80-årige karaktärsskådisen gjorde under sin 40 år långa karriär
Som Salvy i ”Tjuren från Bronx”, arge bilisten i ”Do The Right Thing”, Dibi i ”Gotti”, den fantastiskt rolige pappan i underskattade ”She's The One”, Frank Marino i ”Casino” och avskyvärde Phil Leotardo i ”Sopranos”...oavsett hur små eller stora roller han hade kom man alltid ihåg honom. Inte sällan var han allra största behållningen.
Det finns fler birollsvirtuoser av den sorten och jag har av någon anledning alltid varit fascinerad av sådana. James Rebhorn, James Cromwell, Judy Davis, Fred Ward, Lily Taylor, Denny Trejo, Amanda Plummer, John Heard (nyligen bortgången ”Sopranos”-favorit, han med) och Bruce McGill är ytterligare några såna ”just-ja-den-har-man-ju-sett-i-hur-många-filmer-som-helst”-doldisar som satt avtryck betydligt djupare än de fåtaliga minuterna framför kameran egentligen motiverat.
Men Frank Vincent var allra bäst i den grenen.
Till de gudar som inte kunde ge honom tio år till säger jag:
Go home and get your fucking shinebox!
ORSAKER TILL EXTAS
Sarah Shook & The Disarmers – Sidelong (Album)
Nästan lika tung honky tonk-knock som Zephaniah OHora-skivan jag skrev om i förra krönikan.
Ace Atkins – The Fallen (Roman)
Så här förföriskt otäck har södra Louisiana inte varit sedan första ”True Detective”-säsongen.
Hasse & Tage – Annonsör Eros Lindman.
Min allra största Lindeman-favorit.