Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Jila Mossaed om orden som gav henne vingar

Poeten och akademiledamoten Jila Mossaed.

Orden blev en bästa vän.

Poesin har burit henne genom förtryck och flykt.

Jila Mossaeds ”Sommar” är en oändligt vacker kärleksförklaring.

Modiga kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran, demonstrerade mot förtrycket. Mahsa Aminis död blev gnistan som tände elden. Ropen skallade: ”Kvinna, liv, frihet”.

Protesterna möttes med brutalt våld.

Poeten och akademiledamoten Jila Mossaed har sett det förut, på 1970-talet. Hon minns när klassklyftorna ökade, upproret inleddes, hur oliktänkande fängslades, tusentals avrättades, censuren hårdnade. Allt fler uttryck för frihet förbjöds.

Beväpnade män från den religiösa armén stormade in i hennes hus, rev med sig böcker och en fiol, anmärkte på att hennes femåriga dotters lår syntes.

Hennes poesi hade gjort henne obekväm. Orden som gett henne vingar. Hon konstaterar:

”Rädslan hos makthavarna är stor när det gäller poesins makt.”

Censurmyndigheten ville träffa henne inför utgivningen av en ny diktsamling. Läget blev allt mer hotfullt. Hon bestämde sig till slut för att lämna Iran, likt flera miljoner andra.

Jila Mossaed sätter med sitt makalösa ”Sommar” ord på det svåra.

Att se sitt hemland förtäras av fanatism och förtryck. Att tvingas fly mot ”moderlöshet och psykisk svält” – och så många dör på vägen: ”Havet sväljer dem”. Att behöva börja om helt.

Men mer än något annat är Jila Mossaeds ”Sommar” en kärleksförklaring. Till poesin, till orden som varit en vän genom hela livet. Som tröstade även när hon satt i en liten stuga i den värmländska skogen, nyanländ och skräckslagen:

”Kommer jag att ha en röst här?” – ”Hur ska jag lära mig ett främmande språk vid 38 års ålder?”

Svaret, som alltid: Skriv bara.

Tålmodigt tog hon sig an uppgiften. ”Det tar tid för taggar från den urgamla öknen att förvandlas till rosor i Norden. Det tar tid innan koltrasten ersätter näktergalen.”

Orden kom till henne, igen.

Som hon själv säger, avslutningsvis:

”Kan någon i framtiden förneka att jag – en av miljoner som tvingades lämna sin födelseplats på jorden och omplaceras – skrev poesi på ett språk som var helt främmande? Är det inte en triumf?”.